KAPITEL 9: LÅNGVÄGA RESOR I all den litteratur jag läst om UKU:er hade man ofta beskrivit hur man kunde göra långa resor i sitt utomkroppsliga tillstånd. Agneta Uppman beskrev i sin bok hur hon under sina UKU:er lyckades göra flera resor från Karlstad till Göteborg. Dessutom lyckades hon genomföra en resa till sin tvillingsyster i England. En del av de synintryck hon fick under sina resor var saker som hon omöjligt kunde känna till i förväg. Hon kunde tex. konstatera att systerns hus inte hade den färg det skulle ha. Vad hon då inte visste var att huset just hade blivit ommålat, och synintrycket stämde alltså. I Monroes bok jurneys out of the body gavs dessutom utförliga instruktioner om hur man skulle gå tillväga. Efter separationen, när man kommit ut några meter från den fysiska kroppen, skulle man helt enkelt intensivt önska sig någonstans. Det skulle inte vara till en plats, utan man skulle koncentrera sig på en person, helst en som man stod i nära personlig relation till. Om allting nu lyckades for man iväg, men för att nå fram till sitt mål måste man fortsätta att koncentrera sig på den människa man ville träffa. Färden kunde ta en stund, och om man började att tänka andra tankar kom man ur kurs och nådde inte sitt mål. Detta lät onekligen mycket spännande. Jag ville gärna prova, men vem skulle jag försöka åka till? Jag levde vid denna tiden ensam, och bestämde mig för att mitt första "offer" skulle bli Tina, en fd. flickvän som jag fortfarande var god vän med. Dels hade vi stått varandra nära, och starka personliga band skulle ju öka chansen att få ett lyckat resultat. Dessutom kunde jag inte tänka mig att hon skulle ha något emot ett besök, hon var själv intresserad av det sk. andliga, och vi kunde fortfarande prata om allting. Däremot träffades vi inte så ofta. Tina bodde numera i Stockholm, och jag var lite tveksam till om jag inte tog i för mycket på en gång. Det var ca. 30 mil dit fågelvägen. Skulle jag verkligen kunna åka så långt? I början hade det känts fullt tillräckligt att utforska den närmaste omgivningen, men i Augusti-89 kände jag mig redo att försöka.
Jönköping 890827 ca. 05.00 Får en separation, men UKU:n tar snabbt slut. Eftersom tillståndet tycks fortsätta, separerar jag emellertid igen och beslutar mig för att försöka åka till Tina. Nu får jag en åktur jag inte fått känna på förut. Accelerationen är ofantlig, och på ett ögonblick känner jag hur luften strömmar med hög fart utmed kroppen. Det är svårt att hålla tanken klar, och efter någon minut känner jag hur jag dras nedåt.
Jag koncentrerar mig mer på Tina, och skjuter då genast fart
framåt igen. Här kommer de första synintrycken. De är diffusa, drömlika. Jag ser ett rum, det verkar ha ett snett tak och ett takfönster med många smårutor (vindsrum?). Själv ligger jag i en säng, och alldeles intill sängen ser jag en dörr. I sängen ligger Tina. Hennes kropp är grå, precis som min egen astralkropp brukar se ut när jag tittar på den. Helt spontant tar jag tag om henne. jag kan tydligt känna kroppen, den är till och med varm, och jag ger henne en kyss. Hon verkar hela tiden vaken, och helt medveten om vad jag gjorde. I nästa ögonblick är jag tillbaka i Jönköping, i min vanliga fysiska kropp. Efteråt låg jag länge vaken och tänkte på vad som hade hänt. Det mest fantastiska var utan tvekan själva resan, hastigheten var mycket påtaglig. Så fort min tanke var klart inställd på Tina, sögs jag iväg med en mycket stark acceleration. Dessutom kunde jag under hela färden känna en stark luftström utmed kroppen, detta trots att jag normalt inte brukade känna luften under en UKU. Jag kunde aldrig avgöra om det var varmt eller kallt ute. Däremot var jag mer besviken på mina intryck när jag väl hade kommit fram. De var alldeles för få och dessutom diffusa. Jag visste vid den här tidpunkten inte alls hur det såg ut där Tina bodde. Jag hade aldrig varit där, det enda jag visste var att hon bodde i Stockholmstrakten. Eftersom synintrycken varit diffusa och av drömtyp litade jag inte på dem. Kanske kom jag fram, men det kunde lika gärna ha varit mitt undermedvetna som skapade de bilder jag ville se, och på så sätt spelade mig ett spratt. En sak var däremot mycket påtaglig. Jag kunde tydligt känna Tinas kropp, hon var till och med varm. Detta känselintryck verkade mycket mer påtagligt än de otydliga synintrycken, och fick mig att undra om jag ändå inte hade lyckats. Tinas kropp var grå, halvgenomskinlig, precis som min egen astralkropp såg ut när jag någon gång tittade på mina armar eller ben under en UKU. Kunde detta betyda att hon sov, och att jag då fick kontakt med hennes lossgjorda astralkropp utan att hennes vakna jag var medvetet om det? I vaket tillstånd är jag inte någon speciellt framfusig person, och när jag efteråt låg i sängen och funderade, kunde jag inte låta bli att förvånas över mig själv. Så fort jag såg Tina omfamnade jag henne och tom. kysste henne. Visserligen var vi fortfarande goda vänner, men i det vanliga fysiska livet hade jag knappast handlat lika rakt på sak. Vid senare möten med andra astralkroppar skulle det visa sig att jag också hade väldigt lätt för att omfamna dem. Mycket lättare än i normalt vaket tillstånd. Kanske var detta ett nytt exempel på hur vissa tankar och värderingar tycks vara annorlunda i det utomkroppsliga tillståndet. Det skulle dröja en lång tid innan jag träffade Tina, men i December-89 stötte vi ihop. Eftersom det var länge sedan vi hade sett varann så hade vi massor att tala om. Vi gick långa promenader i skogen, det var i Blekinge och det hade inte kommit någon snö. Tina berättade hur hon på den senare tiden hade blivit alltmer intresserad av andliga frågor. Jag kunde inte låta bli att se parallellen med mig själv. Oberoende av varandra hade vi tydligen börjat utvecklas inom samma område.
Det sista året hade allting börjat gå ännu fortare.
Hon hade börjat med något som hette frigörande andning,
och hon hade börjat lämna sin kropp. "Åh, det måste ha varit någon gång i februari-89." Fantastiskt! Redan när jag ställde frågan kände jag på mig vad svaret skulle bli. Vad var det egentligen som var så speciellt med februari-89? Jag har fortfarande ingen aning.
Nu berättade jag för Tina att jag hade gjort en utomkroppslig
resa till henne i Augusti. Hennes svar var nog inte helt vad jag hade
väntat mig: "Åh, var det du?" Nej, det hade hon inte gjort. Däremot hade hon vid just denna tidpunkten haft en sk. klar dröm, där en man omfamnade och kysste henne. Intrycket hade varit så starkt, att hon fortfarande kom ihåg denna händelse helt klart. Nu blev jag mycket nyfiken: "Hur ser det ut i ditt sovrum? Är det möjligen en liten vindsvåning med smårutigt takfönster och dörren aldeles intill sängen?" "Nästan, det är faktiskt en liten vindsvåning med dörren placerad intill sängen, men något takfönster finns inte." Nåja. två korrekta intryck av tre möjliga kändes ändå inte så dåligt. Att hon dessutom hade haft en upplevelse av att någon kom till henne gjorde knappast saken sämre. Men något avgörande "bevis" för att jag verkligen varit där var det ju inte. Skulle jag någonsin få ett sådant? Vi kom fram till Tinas föräldrahem, och hon plockade fram några bilder på huset i Stockholm. Plötsligt hajade jag till. "Där är fönstret! Precis så såg det ut!" "Det fönstret finns i rummet bredvid mitt sovrum, svarade hon, men det är inget takfönster, det sitter på väggen." I forsättningen bestämde jag mig för att ta även diffusa synintryck på allvar, även om jag nu började förstå att det ibland var svårt att reda ut exakt var de olika föremålen var placerade i förhållande till varandra. Att resa långa sträckor under en UKU var så fascinerande, att jag fortsatte att experimentera med det. Jag försökte ta mig till olika kompisar, men det fungerade aldrig, om jag inte stått personen ifråga mycket nära. Kanske utvecklas det ett speciellt band mellan människor som haft ett intimt förhållande, som gör att de lättare kan nå varandra på det psykiska planet. Jag avslutar detta kapitel med att visa mina anteckningar från några sådana försök. De kan samtidigt demonstrera lite av de svårigheter jag hade att lyckas med mina föresatser under en UKU. När jag bodde i Linköping hade jag under en tid sällskap med en flicka som heter Lisa. Här följer några av mina försök att nå henne.
Jönköping 900126 kl. 06.30 Länge sen sist, kul att få komma ut igen. Är inte riktigt vaken när jag separerar. Tanken klarnar emellertid, och jag kommer ihåg att jag ska försöka ta mig till Lisa. Vid tanken skjuter jag fart, som jag gjort förut. Upplevelsen slutar innan jag kommer fram, synd.
Jönköping 900216 kl. 02.40 Äntligen! Vad jag fått vänta länge på att få komma ut. Jag vaknar till av att jag befinner mig i tillståndet, och sätter mig snabbt upp i sängen. Här blir jag helt vaken, och försöker först önska mig till en kompis i Göteborg. Då ingenting händer ändrar jag mig, och koncentrerar mig istället på att komma till Lisa. Reaktionen är omedelbar. Snabb, sugande acceleration och upplevelse av mycket hög hastighet. Detta varar någon minut, därefter minskar farten och jag verkar vara framme. Jag får aldrig någon syn, men har ändå under de sista sekunderna av färden en bestämd känsla av att befinna mig i Lisas lägenhet. Här stöter jag plötsligt emot något hårt och fast med foten, och upplevelsen tar slut av stöten.
Jönköping 900314 kl. 01.20 Ligger i tillståndet en stund, medan jag sakta separerar ett ben i sänder, armarna, och till sist glider ut i rummet. Önskar mig nu till Lisa, och accelererar iväg. Synen är utmärkt, innan separationen ser jag mina armar (gråa) och under färden ett vitt "blixtrande" ljus, precis som om månen dök upp mellan molnen. (Kontroll efteråt visade att det var månljust ute, med växlande molnighet). Efter ca.1-2 min saktar farten in, och jag dunsar ner i en säng. Jag ser Lisa, men hon är grå till färgen och jag tror att det är hennes astralkropp jag ser, och att hon troligen sover. Hennes gråa kropp verkar däremot vaken och helt medveten om min närvaro. När jag håller om henne känns hennes kropp fast och varm, men efter ytterligare någon minut bleknar upplevelsen bort, och jag är tillbaka i sängen i Jönköping. Utan tvekan en fantastisk resa! |