KAPITEL 7: FUNDERINGAR Mina första UKU:er var mycket korta. Så vitt jag kunde bedöma lämnade jag min fysika kropp under 30-60 sek. Min uppfattning av tid under en UKU måste emellertid anses som något osäker. Under mina meditationsövningar hade jag lärt mig att man kunde få en väldigt skev uppfattning av tiden. Ett meditationspass som kändes som tio minuter kunde efteråt visa sig ha tagit mer än en timme. Eftersom en UKU på något sätt måste vara ett förändrat med-vetandetillstånd, vet jag helt enkelt inte hur tiden upplevs eller fungerar här. När jag uppger hur länge jag var ute under en UKU, så är det här bara fråga om min subjektiva upplevelse av tiden. Allteftersom jag fick fler och fler upplevelser, ökade tiden som jag kunde vara ute. Dessutom kunde jag komma allt längre ut ifrån den fysiska kroppen. I början kom jag aldrig mer än två tre meter bort, sedan tog upplevelsen slut. Så småningom lyckades jag komma allt längre bort, ut ur sovrummet, ut ur lägenheten. Det kändes redan från början helt naturligt att inte bry sig om ifall dörrarna var öppna eller stängda. i stället tog jag oftast vägen genom det stängda sovrumsfönstret och flög ut i natten, upp över husen. Jag hade läst i litteraturen att man kunde göra så, ändå blev jag lite förvånad över att jag gjorde likadant med en sådan självklar naturlighet. Det var bara att trycka händerna mot glaset, dörren eller väggen och koncentrera sig på att komma igenom. Efter någon sekund "löste väggen upp sig" och jag kunde glida igenom. Jag betedde mig som om jag var stålmannen, och det kändes helt självklart att göra så. Ändå, om något liknande hade hänt mig i mitt normala vakna tillstånd, hade jag säkert blivit både förvånad och chockerad. Kunde det vara så att mitt tänkande var förändrat när jag hade lämnat min kropp? Jag kände mig absolut vaken, så vaken man kan bli. Ändå tog jag ibland beslut som visserligen visade sig logiska och riktiga i den underliga värld jag befann mig, men som jag inte skulle ha tagit i normalt vaket tillstånd. Skillnaden mellan de olika medvetandenivåerna kunde ibland kännas kusligt liten, vilket följande UKU kan vara ett exempel på.
Jönköping 890913 kl.16.00 Ligger i vardagsrummet och slöar lite efter jobbet. Somnar nog till ett ögonblick, men vaknar och bestämmer mig för att resa mig upp. Känner nu att armarna somnat så hårt att jag inte kan röra dem. Ögonen är hela tiden öppna, och jag kan se hela rummet. Det är först nu jag fattar att jag befinner mig i tillståndet. Jag sluter ögonen, och bara några sekunder senare separerar jag från det fysiska.
Tar mig till balkongdörren, som jag nu bara kan skymta, synen har
blivit nästan obefintlig. Flyter ut genom dörren, men blir så
irriterad över att inte få riktig syn att jag lyckas öppna
"fel" ögon dvs. de fysiska, och jag får börja
om. Det verkar som om jag inte riktigt behöver separera den här
gången, men jag måste ta mig ut genom balkongdörren en
gång till. Flyger ut i luften, men fortfarande nästan helt
utan syn. Här tar upplevelsen slut. Synen under en UKU kunde vara av mycket skiftande slag. Ofta, alltför ofta fick jag i princip ingen syn alls. Det kändes som att försöka titta ut genom ett grumligt filter, där endast det starkaste ljuset kom igenom någorlunda bra. För att kunna se något alls måste det vara mycket ljust, som tex ett fönster om dagen, eller också mycket nära. I det fallet verkade det faktiskt som om jag själv lyste upp min omgivning. Lyckligtvis fick jag, i ca. 50% av fallen, en betydligt bättre syn. Mitt synfält var då visserligen oftast begränsat i varierande grad, men synskärpan var skarp, och min förmåga att uppfatta ljus nästan i klass med mitt normala mörkerseende. Ibland hände det till och med att synfältet blev lika stort som vanligt, och dessa UKU:er kunde kännas nästan lite kusligt lika normalt vaket tillstånd. Den stora skillnaden var bara det att jag när som helst, bara genom att önska mig det, kunde flyga iväg upp genom luften, eller rakt genom en vägg. Det fanns också en annan sorts syn, som jag brukar kalla drömsyn. Jag har ibland vad som i litteraturen brukar kallas lucid dreams eller klara drömmar. Jag kan då få se otroligt vackra bilder, ofta natursköna landskap, med en oerhörd detaljskärpa och färgrikedom. Det känns nästan inte som vanliga drömmar, oftast är jag så pass vaken att jag vet att jag drömmer, och jag ligger bara och beundrar det vackra jag får se. Vanliga drömmar kan ofta kännas lite luddiga när man försöker minnas dem efteråt. Så är det inte med dessa drömmar, deras bilder etsas fast i minnet och sitter kvar där i åratal efteråt. Ibland kunde det hända att jag fick samma typ av syn under en UKU, därför kallade jag det för drömsyn. Det kunde visserligen vara betagande vackert, men det verkade som om det jag såg var just "drömbilder" och inte en bild av min "verkliga" omgivning, så jag litade inte riktigt på dessa bilder. Det gick inte att i förväg bestämma vilken typ av syn jag skulle få, dessutom kunde synen förändras under en UKU, vilket märks i nästa upplevelse.
Jönköping 890929 kl. 05.00 Ligger i tillståndet en stund, medan jag sakta får armarna fria. Rullar så småningom ut ur kroppen, och går direkt ut genom fönstret (som jag faktiskt ser, hurra!) Driver, flyter omkring några minuter, men kan inte reda ut var jag är för någonstans. Kul emellertid att äntligen få komma ut och flyga igen, och att få se bra. Synen är dunkel, det är mörkt ute, och synfältet något begränsat. När jag koncentrerar mig på att se ännu bättre förändras synen i ett slag. Plötsligt blir det ljust, och massor av färger, som om någon slagit på en projektor. Jag ser hus och träd, ett vackert stadsområde. Synen är nu av "drömslag" och jag litar inte riktigt på den. Upplevelsen slutar strax efteråt. I det här läget bedömde jag den "normala" UKU-synen med begränsat synfält som den enda riktigt pålitliga. Den var lätt att känna igen, Placera två grå papprör framför ögonen så vet du precis hur det ser ut. De andra synintrycken av lucid dream-typ eller andra otydliga intryck liknande de i en vanlig diffus dröm var jag mer skeptisk emot. Just det faktum att de var drömlika gjorde att jag inte ville tro att de hade med "verkligheten" att göra. Tiden mellan mina små flygturer kunde variera ganska kraftigt. Ibland kunde jag få två, tre UKU:er på ett par dagar, ibland tog det månader mellan utflykterna. Som framgår av den förra UKU:n hade jag då haft en mager period, dessutom hade jag haft urusel syn under de föregående ut ur kroppenupplevelserna. Jag brukade ofta fundera över vad jag skulle försöka göra vid nästa tillfälle. På så sätt hade jag en färdig plan, när chansen kom, och jag satte den genast i verket. Men lika ofta blev jag helt överrumplad när jag slussades över i tillståndet, och utan någon förberedd plan fick det helt enkelt bli som det blev. Så var det vid följande tillfälle.
Jönköping 891006 kl 02.00 Ligger vaken länge, sover lite, men är så plötsligt i tillståndet. Får astralsyn redan innan separationen, och ser mina händer som ligger på sängen framför huvudet. Separerar så småningom, och glider sakta, med händerna (gråa) framför mig, utmed en vägg. Jag känner igen det rödblommiga mönstret på sovrumstapeten. Det slår mig att detta inte kan vara vägen till fönstret, men jag struntar i det, och fortsätter att glida utmed väggen. Plötsligt stöter jag emot en tvärvägg. Den känns hård, men efter någon sekund luckras den upp. Jag sjunker in i lager efter lager, av någonting som måste vara mycket tjockt. Hela tiden kan jag känna hur de olika lagren verkar olika hårda, medan jag sakta tar mig framåt. En stund stoppas jag helt av motståndet, men med lite mer vilja tar jag mig så helt igenom. Var jag hamnat nu vet jag inte, jag dras mot något som verkar vara ett fönster, med ljus utanför, och glider igenom det. Här slutar upplevelsen. Efteråt steg jag upp och tittade på väggarna i sovrummet. Vart hade jag egentligen tagit vägen? Efter att ha tittat på tapetens blommönster en stund kom jag fram till att jag måste ha stigit rakt upp, tills taket tog emot. Därefter trängde jag mig igenom taket, som ju är tjockare än en vanlig vägg, och in i lägenheten ovanför. Därinne var det naturligtvis mörkt, och jag drogs snabbt mot den enda ljuskällan, gatljuset som kom in genom fönstret. Synd bara att jag inte tog chansen att bättre undersöka var jag hade hamnat, istället för att så snabbt åka iväg därifrån. En sak hade jag lärt mig vid det här laget. Om jag befann mig nära något, mindre än 30-40 cm, verkade det som om jag själv lyste upp det. Så var det tex. med sovrumsväggen i den förra UKU:n. Om väggarna befann sig längre bort, och det var mörkt, hade jag svårt att se dem. Vad var det för slags ljus som tycktes utsändas från mig? Det har jag fortfarande ingen aning om, men följande upplevelse kan visa fenomenet ännu tydligare.
Jönköping 891205 kl 18.00 Är lite förkyld, och ligger och sover när jag plötsligt vaknar. Det tar någon sekund innan jag fattar att kroppen är förlamad, men sedan glider jag ut ur kroppen direkt. Glider fram till väggen, utan någon direkt syn, och sticker igenom händerna. Känner hur händerna kommer ut i luften på utsidan, medan jag står kvar på insidan. Konstigt nog får jag tag om väggens utsida, och drar mig själv genom väggen för att falla ner på gräset utanför. Jag kan känna gräs mellan fingrarna, med då jag fortfarande inte ser, sänker jag huvudet mot underlaget för att komma nära. Då ser jag ett ljussken framför mig, och jag kan urskilja grässtrån. Här beslutar jag mig istället för att flyga, och far iväg uppåt. Efter en liten stund till slutar upplevelsen |
.