KAPITEL 6: MINA FLYGANDE VÄNNER

Jag hade inte talat om ut ur kroppenfenomenet med speciellt många människor. Mina föräldrar visste om vad jag höll på med, men de hade själva inga liknande upplevelser. Dessutom hade jag talat med Denny, han hade ju själv lämnat sin kropp vid ett tillfälle.

Jag hade vid det här laget lärt mig att han hade haft en ganska ovanlig form av utomkroppslig upplevelse. Det normala är att kroppen måste befinna sig i fullständig vila för att fenomenet ska kunna uppstå. Vid ett mycket litet antal fall har emellertid människor upplevt en separation när kroppen varit i verksamhet, tex. som i Dennys fall under en promenad. En "normal" UKU av det slag som jag brukade få, hade han emellertid aldrig haft.

Jag kände nu att det var dags att börja undersöka hur det var med andra människor, som jag stod i nära kontakt med. I min egen familj var jag uppenbarligen den enda som fick UKU:er. Jag började nu, med en viss försiktighet, närma mig ämnet hos några andra bekanta. Jag prövade både på mitt arbete dvs. i skolans lärarrum, och hos mina närmaste vänner.

I skolan blev det tvärnit. Ingen av de lärare som jag vågade närma mig med den här sortens frågor tycktes ha varit med om något som helst utomkroppsligt fenomen, och inget annat svårförklarat heller. Jag blev nästan lite besviken. Enligt uppgifterna i mina böcker kunde så mycket som 25% ha varit med om det här, men det verkade i alla fall inte stämma in på lärarkåren. Åtminstone inte på min skola. Dessutom var mina kollegors intresse för övernaturliga frågor minst sagt svalt.

Jag brukar ofta få besök av Stefan, en man med indiskt ursprung, som kom till Sverige från Uganda när Idi Amin härjade som värst där.

Stefan är en utpräglad humanist, kunnig i språk, litteratur, konst och musik. Trots att jag i första hand anser mig vara naturvetare har vi alltid haft mycket att prata om, främst inom vårt gemensamma intresse klassisk musik.

Jag berättade för Stefan om mina UKU:er. Han reagerade med stort intresse, men han hade själv inte varit med om något liknande. Däremot hade han viss erfarenhet av meditationsövningar, och han lovade att han skulle försöka meditera sig ner till förlamningstillståndet, så som jag hade gjort. Jag kunde inte låta bli att jämföra Stefans reaktion med mina lärarkollegors. Vilken skillnad! Här fanns ett verkligt intresse för någonting nytt, och jag måste konstatera att Stefans intellekt var mycket mer nyfiket och levande än många av mina lärarkollegors.

Det dröjde inte mer än några veckor förrän Stefan med viss bävan i rösten berättade att han vid en meditationsövning hade lyckats gå ner i förlamningstillståndet. Det hade visserligen inte blivit någon UKU, men tillståndet är i sig en upplevelse, och han var märkbart tagen av det som hade hänt. Han erkände också att han först inte hade känt sig hundraprocentigt övertygad av min berättelse, men nu var han helt säker på att det här faktiskt var något alldeles extra.

Själv blev jag nästan lika upphetsad som Stefan. Om han kunde nå tillståndet en gång, så skulle han säkert kunna göra det en gång till. Han hade förmågan. Dessutom var han en så pass nyfiken natur att han absolut ville fortsätta utforska detta nya okända.

Det tog ytterligare ett par veckor. Därefter lämnade Stefan sin kropp för första gången. Hans reaktion var precis som min hade varit, han var överväldigad, och vi hade fått ytterligare ett gemensamt intresse. Vi kunde jämföra våra ut ur kroppenupplevelser!

Vid ungefär samma tid fick jag ett telefonsamtal från Denny. Han hade haft en nattlig UKU för första gången i sitt liv.

Jag kunde inte låta bli att fundera lite grand. Tre människor som känner varann väl börjar få samma sorts upplevelser inom några veckor. Var det bara en slump? Vi var alla tre segelflygare, hade det någon betydelse? Jag kunde inte veta, men det kändes onekligen lite konstigt, och det skulle komma att bli ännu konstigare.

Det dröjde ända till hösten-89 innan jag tog upp ämnet med någon annan i min bekantskapskrets. Jag försökte nu hålla mig till de människor som jag kände att jag trivdes bra ihop med. Människor på samma våglängd, kan man kanske säga.

När jag studerade i Linköping hade jag träffat en segelflygare som heter Andreas. Han är en utpräglat tekniskt begåvad människa, och arbetar som ingengör.

Vid ett tillfälle när han var i Jönköping på besök, tog jag försiktigt upp saken med honom. Kunde det möjligen vara så, att han hade ovanliga drömmar? Var han ute och flög ibland, på natten?

Jag hade lärt mig att ställa frågorna försiktigt, så att den som visste vad det handlade om skulle förstå, men andra skulle inte reagera alltför våldsamt.

Andreas reagerade inte som jag hade hoppats. Han förblev avvaktande, nästan kylig, och jag lämnade ämnet.

Nästa gång vi träffades var någon månad senare, hemma hos Andreas i Linköping. Vi pratade om allt möjligt, när jag kom att titta på ett litet bord med några böcker uppstaplade. Överst låg "Ut ur kroppen" av Agneta Uppman!

Nu började Andreas prata. Det visade sig att han inte hade velat tala om det här förra gången, eftersom han inte riktigt visste var han hade mig. Visst hade han anat att jag visste, men han var ändå inte alldeles säker, och förblev därför avvaktande.

Andreas berättade att han hade UKU:er ganska ofta, någon gång i veckan eller ännu mer. Exakt vad fenomenet egentligen var ansåg han sig inte kunna säga. Men intresserad av det var han, och vid varje ny UKU gick han metodiskt tillväga och undersökte nya tekniker, nya tillvägagångssätt. På så sätt förfinade Andreas sin teknik i högt tempo, och han tycktes inte alls ha några problem med att få syn under en UKU, något som jag ofta råkade ut för. När hade han börjat få UKU:er? Jo, för knappt ett år sedan, kring Februari-89.

Jag kunde inte låta bli att fascineras av vad jag hörde. Här fanns ännu en av mina bekanta som hade börjat få UKU:er nästan exakt samtidigt som mina började. Andreas hade med sin analytiska förmåga snabbt lärt sig att tekniskt behärska problem som jag själv hade stora svårigheter med. Han kunde ofta framkalla en UKU mer eller mindre som han ville, han experimenterade med att separera från den fysiska kroppen för att strax gå tillbaka in i den igen. Därefter separerade han på nytt, bara för att träna upp tekniken.

Jag lovade mig själv att försöka träffa Andreas lite oftare i fortsättningen.

Så småningom skulle det visa sig att ännu fler av mina vänner har UKU:er. I dag vet jag att majoriteten av de människor jag räknar som mina närmaste vänner (ett tiotal personer) lämnar sina kroppar lite då och då. Dessutom verkar det som om många av oss, 6 stycken, började nästan exakt samtidigt!

Kan detta bara vara en slump? Det är möjligt, men jag har svårt att tro det.