Efter att ha börjat få mina upplevelser började jag alltmer besöka stadens bokhandlar, och biblioteket. Snabbt lärde jag mig att gå förbi alla bokhandelns hyllor med lockande omslag och titlar för att fortsätta in till affärens allra innersta hörn. Det var här dom fanns, böckerna som jag ville ha. Under benämningen psykologi och filosofi kunde jag jag hitta enstaka böcker om s.k. metafysik, dvs. böcker som behandlade svårförklarade frågor, övernaturliga fenomen.

Jag sög åt mig böckernas innehåll som en svamp, och på ett år lärde jag mig mycket mer om metafysik än jag dittills gjort under hela mitt liv.

En av de första saker jag lärde mig var att människor som har haft en sk. andlig upplevelse, tex. en ut ur kroppenupplevelse, normalt reagerar på detta genom att kasta sig över all tillgänglig litteratur i ämnet. Nåja, detta stämde ju onekligen in på mig. Dessutom brukade dessa människors hela världsbild förändras. De fick nya prioriteringar i sina liv, och kände sig mer tillfreds och harmoniska i sin tillvaro. Även detta hade jag märkt hos mig själv. Onekligen var det så att jag såg annorlunda på tillvaron nu. Det var svårt att säga exakt vad det var som hade ändrats, men vissa saker kändes helt enkelt mindre viktiga medan andra, som tex. att underhålla kontakterna med mina vänner, kändes viktigare. Men den största förändringen var kanske ändå den absoluta känslan av att ha fått titta in i en annan dimension, vilken tycktes vara få människor förunnat att få se.

Hur många kunde det vara? Enligt uppgifter i Agneta Uppmans bok hade mellan 5% och 25% av alla vuxna människor haft en UKU. Kunde detta verkligen vara möjligt? Kunde det vara så, att upp till en fjärdedel av mina kompisar hade lämnat sina kroppar? Jag beslöt mig för att så småningom undersöka den saken närmare. Detta är ju ingen sak som man normalt pratar om, den enda av mina vänner som jag hade diskuterat ämnet med var Denny, och han hade haft en UKU.

Min vandring genom litteraturen fortsatte. Jag lärde mig att UKU-fenomenet ingalunda är en ny företeelse. Tvärtom tycks det ha varit känt så långt tillbaka man kan se. Det var känt av de gamla Buddhistiska kulturerna. Likaså i gamla Egypten och Indien. Härifrån kan man sedan följa fenomenet genom de olika kulturer som sedan följde, ända fram till våra dagar.

I det moderna västerlandet blev sådana här saker lite tabubelagda, men kunskapen om dem levde vidare, tex. i olika spiritistiska sammanslutningar. De fick tyvärr ofta ett litet löjets skimmer över sig av sin omgivning.

Teorierna har genom årens lopp i princip hela tiden varit desamma. Man har tänkt sig att människan består av en kropp och en själ. Kroppen är dödlig medan själen, där det egentliga medvetandet finns, är odödlig. Den sk. astralkroppen är själens bärare. Astralkroppen är liksom en kopia av den vanliga kroppen, men den består av en för oss ännu okänd materia, eller vibrerar på en frekvens som vi inte kan uppfatta. Vid normalt vaket tillstånd sammanfaller astralkroppen helt med den vanliga fysiska kroppen, men när vi somnar lossnar den lite grand, vilket vi ibland kan uppfatta som att vi liksom flyter omkring, eller också kan vi uppleva en flygdröm. Just när vi ska somna in lossnar astralkroppen från den fysiska och börjar glida iväg, vilket vi kan uppleva som ett plötsligt fall, och riktigt hoppa till i sängen.

När en person dör, lämnar astralkroppen för alltid den fysiska kroppen, och stiger upp i andra dimensioner. Vad som händer vid en UKU, är helt enkelt att en människa lyckas ställa om sitt medvetande på en annan frekvens, där hon i vaket tillstånd kan lämna sin fysiska kropp och segla iväg på upptäcktsfärd i sin astralkropp.

Hela tiden är emellertid astralkroppen förbunden med den fysiska via en tråd, den sk silvertråden. Vid den fysiska kroppens död går silvertråden av, och därefter finns det ingen väg tillbaka till det fysiska igen.

Så långt gamla sk. ockulta teorier. Men var står vi idag? Under de allra sista 10-20 åren har onekligen en gradvis förändring skett. Det verkar som om alltfler människor nu börjar ta de här sakerna på allvar, och även den etablerade vetenskapen har börjat intressera sig för vissa av de underliga fenomen, vilka tycks ha förbryllat människor i årtusenden.

För den vetenskapsman som beslutar sig att undersöka tex. ut ur kroppenfenomenet dyker emellertid genast ett antal problem upp. Först och främst löper han risken att bli förlöjligad av sina vetenskapliga kollegor. Det är enkelt att sätta en stämpel på en människa. Han håller på med det ockulta, han behöver inte tas på allvar.

Därefter kommer problemet med att få fram lyckade experiment. Endast ett fåtal människor har dessa upplevelser någorlunda regelbundet, och inte ens dessa kan framkalla dem när som helst på beställning. De kommer när de kommer, helt enkelt. Rent vetenskapligt är detta inte alls bra, då man kräver att ett försök ska kunna upprepas när som helst, för att ha ett ordentligt värde. Det är av naturliga skäl inte möjligt här.

Sedan tillkommer fenomenets nyckfullhet. Om man i nu en laboratoriemiljö skulle lyckas framkalla en UKU, är det inte alls säkert att resultatet blir lyckat. Kanske har man i förväg bestämt, att försökspersonen ska ta sig in i ett annat rum, när han befinner sig utanför sin kropp, för att där inhämta någon slags information. Men det är svårt att styra med precision när man är utanför sin kropp, och man kanske driver iväg någon helt annanstans. Ska man då betrakta experimentet som misslyckat? Ja, i rent vetenskaplig mening måste man förstås göra det.

Det hade gått några månader sedan jag började lämna kroppen, och jag köpte nu boken Ljuset ur tunneln av Raymond A Moody. Den behandlar det fenomen som brukar kallas NDU, nära dödenupplevelse, och som kan inträffa för en människa som varit mycket nära att dö. Det finns ett antal böcker i det här ämnet, och de är oftast skrivna av läkare som samtalat med patienter, vilka varit nära döden. De berättelser dessa patienter haft har gjort ett så starkt intryck på läkaren, att han bestämt sig för att skriva en bok om det.

Det finns stora likheter mellan en NDU, nära dödenupplevelse och en UKU, ut ur kroppenupplevelse, men också olikheter. För att få en NDU måsta man befinna sig mycket nära döden. Människor som har haft ett hjärtstillestånd eller legat i djup koma har ofta fått en NDU. Däremot kan man inte få denna upplevelse bara genom att vara svårt sjuk. Man måste helt enkelt ha varit mycket nära att dö.

De människor som har haft en NDU får en annan syn på livet efteråt. De är inte lika rädda för döden längre, men lever ändå mer intensivt och värderar livet högre än tidigare. Materiella saker får mindre betydelse, medan kärlek och kunskap värderas högre. Denna förändrade livssyn har visat sig få en stor betydelse för de människor, som fått en NDU under ett självmordsförsök. De försöker nämligen nästan aldrig begå självmord igen. De som inte haft någon NDU kan däremot ofta göra ett nytt försök.

Man behöver inte tillhöra någon speciell religion för att uppleva en NDU. Fenomenet finns överallt, i alla kulturer och alla religioner. Icke troende människor har NDU:er i samma omfattning som troende. Att en icke troende människa ändrar sin livssyn efter en NDU är kanke inte så svårt att tänka sig, men även de troende får ofta en ny syn på tillvaron. De brukar få en större förståelse för andra religioner, och fäster mindre vikt vid religiösa dogmer och regler.

Även små barn kan få NDU:er, och deras upplevelser är likadana som hos vuxna människor.

Vad är då en NDU? Jo, enligt Moody innehåller den ett antal huvudmoment, och beroende på hur djup och hur långvarig NDU:n blir kan man uppleva olika många av dessa delar.

* Först upplever man ett tillstånd av lugn, eventuella smärtor försvinner.

* Man lämnar kroppen, och kan se sig själv från ovan.

* Man färdas genom ett mörkt tomrum, eller en tunnel. Längst bort i tunneln ser man ett starkt ljus, som man färdas mot.

* När (om) man kommer in i ljuset, möter man avlidna släktingar, vänner och i vissa fall också en ljusvarelse. Man upplever platsen som mycket vacker, ofta i form av en trädgård.

1. Att man i början upplever ett tillstånd av lugn, där alla smärtor försvinner påminner onekligen om det förlamningstillstånd man befinner sig i strax innan en UKU. Här kopplas medvetandet bort från kroppen, och liksom in på en annan frekvens.

2. Efteråt lämnar man kroppen, precis som under en UKU. Här är onekligen likheterna slående. Patienternas berättelser visar att deras synfält oftast är begränsat, och de beskriver hur de bara med viljans hjälp förflyttar sig varthelst de vill. Ofta kan de efteråt återge i detalj vad som hände i operationsrummet, medan de var nedsövda och rimligtvis inte kunde veta vad som hände. Men inte bara det, det finns åtskilliga fall där patienterna kunnat berätta vad som hände i andra rum i sjukhuset under sin operation.

Det mest märkliga med dessa berättelser är kanske exaktheten. Alla detaljer stämmer, och detta i hundratals, ja tusentals olika berättelser! Precisionen är närmast kuslig.

Här finns en skillnad mellan UKU:n och NDU:n. En UKU är oftast mer subjektiv, och man har lätt för att blanda ihop olika synintryck. Under en NDU tycks man aldrig missuppfatta en enda detalj.

3. Om NDU:n får fortsätta kan den fördjupas och man får en sk. tunnelupplevelse. Detta har knappast någon motsvarighet vid en UKU. Visserligen kan man uppleva hur man färdas långa sträckor med hög hastighet, och även färder genom olika dimensioner (mer om detta längre fram), men någon färd genom en tunnel med ett ljus längst bort i ändan tycks inte finnas under en UKU. (Rättelse, jag kan i dag, år 2005, redogöra för två färder genom tunneln.)

4. Väl genom tunneln kommer man ut i en ljus, vacker miljö, oftast i form av en trädgård full med blommor och träd. Här kan man träffa avlidna släktingar och vänner, och ibland träffar man även på en "Ljusgestalt". Beroende på vilken religion man har kan denna gestalt uppfattas som Jesus, Muhammed, Buddha osv. En del uppfattar det som någon slags andlig ledare.

Denna "ledare" visar personen allt denne gjort under sitt liv, gott och ont. Därefter får han eller hon besked om att det är dags att återvända till det jordiska livet igen, och här brukar NDU:n sluta.

Här finns faktiskt en parallell till UKU:n. Det finns åtskilliga berättelser om kontakt med andra väsen under ut ur kroppenupplevelser.

Den avgörande skillnaden mellan NDU:n och UKU:n är naturligtvis att de äger rum under helt skilda förutsättningar. Under en UKU är man inte alls nära döden, utan fullt frisk. Det enda som tycks behövas är att kroppen befinner sig i vila, antingen halvslumrande eller genom meditation, och i vissa sällsynta fall verkar inte ens det vara nödvändigt. Vad som verkar hända är att man på något sätt lyckas ställa in sitt medvetande på en annan "frekvens", där medvetandet kan lämna den fysiska kroppen. Långt ifrån alla människor kan göra detta, men jag är säker på att fler skulle kunna klara av det med hjälp av träning. Det finns åtskilliga personer som bär på den här förmågan, utan att veta om det.

De människor som får UKU:er, lär sig snabbt att de intryck de får under sina upplevelser oftast visar sig vara korrekta, men inte alltid. Det finns även ett subjektivt inslag under en UKU, och synintryck kan ibland röras ihop, och tom. verka helt felaktiga vid vissa tillfällen. Denna subjektivitet tyckt variera från person till person, och från gång till gång. Konsten att ställa in sitt medvetande så att alla intryck blir helt korrekta är svår.

Alla människor befinner sig då och då under de förutsättningar som är gynnsamma för en UKU, men bara ett fåtal får alltså denna upplevelse. Av de människor som haft ett längre hjärtstillestånd och överlevevt, har en majoritet också fått en NDU. Det är kanke inte så konstigt egentligen, här tvingas ju medvetandet över på ett annat plan. I detta fallet blir medvetandet klarare än vad man oftast förmår under en UKU, och man missar därför inte en enda detalj av det man registrerar.

Innan jag lämnar nära dödenupplevelsen ska jag återge några av de många berättelser, som finns nedtecknade i Raymond A Moodys bok Ljuset ur tunneln.

Jag höll på att ge en äldre kvinna hjärtmassage när sköterskan som hjälpte mig sprang ut i rummet intill för att hämta en läkemedelsampull som vi behövde.

Det var en vanlig glasampull där det är meningen att man ska bryta av toppen i en pappershandduk för att man inte ska skära sig i fingrarna. När sköterskan kom tillbaka in på akutrummet hade hon redan brutit ampullen så att jag genast kunde använda den.

När den gamla kvinnan kvicknat till tittade hon rart på sköterskan och sa:"Lilla vän, jag såg vad du gjorde i rummet intill, och du kommer att skära dig i fingrarna om du fortsätter att göra på det viset". Sköterskan fick en liten chock. Hon medgav att hon i brådskan hade brutit ampullen med bara fingrarna.

Jag var fruktansvärt sjuk och nära döden på grund av hjärtproblem samtidigt som min syster på ett annat ställe på samma sjukhus låg för döden i diabeteskoma. Jag lämnade kroppen och svävade upp i ett hörn i rummet där jag såg hur de arbetade med mig därnere.

Plötsligt upptäckte jag att jag pratade med min syster som också var där uppe tillsammans med mig. Jag var mycket fästad vid henne och vi hade ett underbart samtal om vad som hände där nedanför oss när hon började röra sig bort ifrån mig.

Jag försökte följa efter henne men om och om igen sa hon till mig att bli kvar där jag var. "Det är inte dags för dig ännu", sa hon. "Du kan inte följa med mig för det är inte dags för dig". Sen bara försvann hon långt bort i en avlägsen tunnel och jag blev ensam kvar.

När jag vaknade berättade jag för läkaren att min syster hade dött. Han sa att jag hade fel, men när jag insisterade bad han en sköterska att kontrollera saken. Och hon hade faktiskt dött, precis som jag redan visste.

Ute på Long Island kunde en 70-årig kvinna, som hade varit blind sedan 18 års ålder, med livliga detaljer beskriva vad som hände runt omkring henne medan några läkare återupplivade henne efter ett hjärtstillestånd.

Hon kunde inte bara beskriva hur apparaterna såg ut utan också vilken färg de hade.

Det som jag själv tyckte var märkligast av allt var att de flesta av dessa apparater inte ens var påtänkta för över 50 år sedan då hon hade kunnat se. Utöver allt detta kunde hon också berätta för läkaren att han hade på sig en blå kostym under återupplivningen.