Innan jag såg Shirley Maclaines film sammankopplade jag nog mest ut ur kroppenfenomenet med gamla mystiska historier från Tibet. Det var historier helt enkelt, som det indiska reptricket ungefär. Efter filmen ändrades min inställning till fenomenet gradvis, från något tänkbart till något troligt.

Efter min första UKU fick jag åter omvärdera det hela från något troligt till ett faktum. Nu fanns det inga som helst tvivel längre. Fenomenet existerade, nu gällde det att förklara vad det var för någonting. Ännu en gång ställdes jag i en konfliktsituation mellan mitt logiska och mitt känslomässiga jag. Logiken sade att det kanske helt enkelt var något slags underligt drömtillstånd, men känslan sade att det var precis vad det kändes som. Jag lämnade faktiskt min kropp.

Skulle jag någonsin kunna bli helt säker på vad det var? Få något slags bevis? Det skulle i alla fall inte dröja länge innan det var dags igen:

Jönköping 890218 kl 0210
Andra UKU:n

Ny flygtur, upplevelsen var något mindre tydlig denna gång, men ändå omisskännlig. Glömde tyvärr bort en massa saker. Jag låg på vänster sida, och hade syn redan från början. Synfältet var nästan som vanligt, men bilden var otydlig ut mot kanterna. Kunde inte känna några tydliga energier denna gång. Jag tänkte "upp" och flög direkt upp mot taket. Tog därefter sats mot fönstret, men missade något och nådde väggen till vänster om fönstret istället. Jag tryckte händerna mot väggen. Den kändes, men efter någon sekund sjönk händer och armar genom väggen (ett svagt väsande ljud hördes). Glömde att titta på händerna, men skymtade ändå händer och armar som svagt gråaktiga. Konstig känsla att stå där med händerna i väggen.

Kom inte längre. Jag kände nu min "normala" kropp samtidigt som jag stod utanför den. Några sekunder senare var upplevelsen slut.

Vid det här laget kan det vara dags att sammanfatta lite erfarenheter. Vad hade jag lärt mig så här långt?

Först och främst, Fenomenet hede kommit för att stanna, vad det än var. Jag hade öppnat en ny dörr, och den gick inte att stänga igen.

För det andra, en UKU liknade absolut ingenting som jag hade upplevt tidigare. Inga normala drömmar kunde egentligen jämföras med det här. Det började alltid med att jag slussades över till det underliga förlamningstillstånd, där kroppen tycktes vara helt bortkopplad, men tankeverksamheten var alldeles klar. I detta tillstånd genomströmmades kroppen av en slags pulserande energi. Det kändes nästan som om kroppen genomströmmades av växelström med en relativt låg frekvens.

Efter detta tillstånd följde separationen. Genom att önska mig det, kunde jag helt enkelt lyfta till synes ut ur min fysiska kropp. All rörelse kontrollerades av viljan, önskan omsattes omedelbart till handling. Däremot kunde det vara lite si och så med styrförmågan, jag missade ju fönstret under min andra UKU.

Den kropp jag hade med mig verkade påminna mycket om min vanliga fysiska kropp. Jag hade sett mina armar och händer, de var gråaktiga och halvgenomskinliga, men formen var densamma som vanligt.

Däremot tycktes flera normala naturlagar inte fungera som vanligt, gravitationen t.ex. Bara genom att önska mig det, kunde jag ju lyfta rakt upp mot taket. Fast materia som en vägg kunde genomträngas, Men inte utan vidare, det tog några sekunders koncentration innan väggen liksom löstes upp och gav med sig.

Hur fungerade sinnena? Jo, synen verkade onekligen fungera bra. Jag hade två ögon, precis som vanligt. Däremot var synfältet annorlunda. Det tycktes kunna variera från gång till gång, men var generellt sämre än mina "vanliga" ögon.

Synskärpan var däremot bättre. Jag är vanligen något närsynt, men i detta tillstånd såg jag allting hur klart som helst.

Ytterligare en sak var annorlunda med min syn. Under bägge tillfällena hade jag noterat att perspektivet i sovrummet inte stämde riktigt. Rummet såg helt enkelt lite större ut, just så som det gör om man på en kamera byter ut sitt normalobjektiv mot ett vidvinkelobjektiv.

Jag hade hört ett svagt väsande ljud, när jag stack in händerna i väggen, annars hade det alltid varit absolut tyst. Normalt har jag ett svagt öronsus, som jag alltid kan höra när det är tyst runtomkring. Det hade jag inte här.

Balanssinnet fungerade utmärkt. När jag vände på mig, kunde jag känna kroppens vridning, precis som vanligt.

Jag hade även en viss känsel. När jag tryckte händerna mot väggen kunde jag känna den, även om de strax därefter sjönk in i väggen.

Vad var det för konstiga energier jag kände i tillståndet strax före separationen? Det kunde jag inte veta, men onekligen kändes det som om hela mitt jag liksom hade blivit inkopplad på en annan frekvens. En frekvens som jag inte var van vid och som därför upplevde som lite obekväm. Det skulle så småningom visa sig att dessa energier med tiden blev svagare, för att till slut inte kännas alls. Var det möjligen så att jag vande mig vid denna nya frekvens? Jag kunde bara gissa.

Efter en UKU kände jag mig mycket bra. Jag gick omkring i flera dagar med en allmän lyckokänsla, och undrade samtidigt hur länge det skulle dröja innan jag skulle få en ny upplevelse. De ver helt enkelt otroligt fascinerande!

Mina UKU:er hade inträffat mitt i natten, då jag efter att ha sovit några timmar gled över i tillståndet. Nu ville jag veta om det var möjligt att nå detta tillstånd utan att somna, bara genom att slappna av. Tanken var onekligen tilltalande, i så fall skulle jag ju kunna bestämma själv när jag ville lämna min kropp. Som det nu var måste jag ju vänta i dagar, veckor, ända tills jag av en slump fick chansen.

Jag började åter träna avslappning, meditation. Nu lärde jag mig att nå betydligt djupare än jag hade gjort vid mina tidigare övningar. Vid ett tillfälle kändes det som om jag passerade någon slags gräns, och liksom föll ner i ett djupt schakt. Nu kom energivågorna. De började vid fötterna och steg långsamt upp mot huvudet. När de gick över huvudet kände jag att jag var där. Jag hade lyckats! Det gick! Visserligen lyckades jag inte separera, men nu visste jag att jag viljemässigt kunde nå förlamningstillståndet. Fantastiskt! Med lite mer träning skulle jag kunna lära mig att lämna min kropp när jag ville.

Jag skulle så småningom komma att lära mig att det inte alls var så enkelt. Men vid nästföljande tillfälle lyckades jag faktiskt genomföra en UKU helt viljemässigt:

Jönköping 890303 kl. 16.00
Tredje UKU:n

Lägger mig och vilar lite efter skolan, och känner hur det börjar pirra i armar och ben. Fortsätter att slappna av, och går efter en liten stund in i tillståndet. Energivågorna genomströmmar kroppen, och jag försöker resa mig upp. Kommer emellertid bara upp någon decimeter, lossnar inte, och kan inte se någonting. Prövar istället med att rulla ut ur kroppen. Rullar åt vänster och faller, utan ljud och utan känsel ner på golvet.

Jag minns nu att jag skulle titta efter min fysiska kropp. Synen som jag nu har fått är mycket begränsad, ungefär som första gången. Ser att någon ligger i sängen, det ska tydligen vara jag. När jag drar mig närmare kroppen för att undersöka bättre tar upplevelsen slut.

Utan tvekan en intressant UKU. Jag hade tittat på klockan innan jag lade mig ner för att vila, och igen direkt efter min upplevelse. Såvitt det är möjligt att känna sig vaken, så hade jag varit absolut vaken hela tiden, innan, under och efter UKU:n. Detta stämde också väl överens med min uppfattning av tiden under min vila. Om man av misstag somnar till, brukar man inte ha en helt klar uppfattning om hur lång tid som gått när man vaknar igen efteråt.

Dessutom, om man somnar till utan att märka det, märker man ju i alla fall när man vaknar till igen. Här fanns ingenting sådant.

Och så lyckades jag få en skymt av min egen kropp i sängen! Detta hade jag bestämt mig för att försöka redan tidigare.

Tyvärr lyckades jag inte studera den närmare innan UKU:n tog slut, men en sak gjorde mig lite förvånad efteråt. Mina känslor över att se min kropp ligga i sängen var svalare än vad jag hade förväntat mig. Det kändes helt enkelt inte som om det var jag som låg där. Allting som var jag fanns utanför kroppen.

Vid min nästföljande UKU fick jag uppleva en begränsning som längre fram skulle visa sig ofta återkommande, och tämligen irriterande. Jag fick ingen syn!

Jönköping 890311 kl.0900
Fjärde UKU:n

Låg och slöade lite på morgonen, och bestämde mig för att försöka gå ner i tillståndet. Det gick mycket snabbt. Tyvärr blev UKU:n också snabb. Det enda intressanta var att jag denna gången låg kvar i tillståndet och kände energivågorna (svaga) accelerera tills jag liksom lossnade automatiskt, och rullade ner från sängen. Jag såg inget, och hade dålig styrförmåga. När jag ville öppna ögonen, öppnades istället ögonen på den "fysiska" kroppen, och UKU:n tog omedelbart slut.

En UKU utan syn känns ungefär som att famla omkring i ett rum med förbunda ögon. Synintrycken är utan tvekan det mest intressanta, och därför kändes detta lite snöpligt. Jag hoppades att jag så snart som möjligt skulle lära mig hur man skulle göra för att se bra. Vad jag inte visste var att en stor del av mina fortsatta ut ur kroppenupplevelser skulle komma att bli så här.

Det blev en lång väntan på nästa tillfälle att få lämna min kropp. Under tre veckor hände ingenting. Det var så mycket jag ville försöka göra! Hittills hade jag bara lyckats komma ett par tre meter ut från den fysiska kroppen. Jag ville längre. Ut ur sovrummet. Ut ur huset. Dessutom ville jag samla på mig synintryck som efteråt kunde verifieras, och som klart och tydligt kunde visa att jag verkligen varit utanför min kropp.

Något sådant "bevis" fick jag väl inte heller under min nästa UKU. Däremot ett "indicium" som på sitt sätt var intressant:

Jönköping 890331 kl.0220
Femte UKU:n

Äntligen! Jag började nästan tro att jag hade mist förmågan. Efter att i flera timmar vägrat somna lyckades jag gå ner i tillståndet, vilket var mycket lugnt, nästan inga energier. Upplevde först hur armar och ben dinglade fritt, därefter lossnade jag mjukt och välte ner på golvet. Jag hade bestämt mig för att ta mig till fönstret. Såg inget, men efter att ha fått kontroll över armarna och börjat krypa kom synen. Jag kunde se golvets randiga mönster, men reagerade mot att färgnyanserna inte var riktigt som vanligt. Det kändes som om jag hade fått ett färgat filter framför ögonen. Dessutom var det svårt att krypa. Varje gång jag tog tag med armarna och drog mig framåt, hölls huvudet tillbaka, precis som om något höll fast det. Tyvärr, efter att bara ha krupit någon meter tog UKU:n slut, men ändå, kul.

Jag steg genast upp ur sängen och försökte förstå vad som hade hänt. Efter separationen föll jag ner på golvet och började krypa mot fönstret. Detta kunde inte stämma! Bredvid sängen och i riktning mot fönstret låg en blå golvmatta, och man kunde inte se golvets mönster. Även om jag lyfte på mattan stämde det inte. Golvet såg då visserligen ut så som jag hade sett det, men jag såg ränderna på tvären. Här skulle jag ha sett dem på längden!

Medan jag stod där och funderade slog det mig att jag kanske inte kröp iväg mot fönstret, som jag trodde. Kanske vred sig kroppen i fallet. Jag tittade in under sängen och se! Plötsligt stämde allting, golvets mönster, rändernas riktning. Här fanns ingen matta. Entusiastiskt lade jag mig ner på golvet för att försöka krypa in under sängen, när jag upptäckte att det inte gick. Sängen var för låg, och när jag försökte krypa som jag hade gjort under min UKU tog övre delen av huvudet emot av sängens undersida, och drogs bakåt. Detta var ju precis vad jag hade upplevt! Det verkade som om huvudets övre del hade befunnit sig inne i sängen och fast materia kunde visserligen genomträngas, men med viss svårighet.

Nu hade jag fått en tillfredställande förklaring till alla mina intryck under UKU:n. Men var det bevis? Nja, knappast i vetenskaplig mening, men för mig själv var detta den upplevelse där de sista tvivlen försvann. I fortsättningen har jag inte tolkat mina UKU:er på något annat sätt än att någon del av mitt medvetande faktiskt lämnar min fysiska kropp.