KAPITEL 3: VÄNDPUNKTEN

Det är inte ofta man kan säga att en enskild händelse har fått en avgörande betydelse för den fortsatta utvecklingen av ens liv. Jag råkade emellertid ut för en sådan vändpunkt i mitt liv julen -87.

Efter några års obeslutsamhet hade jag bestämt mig för att bli lärare. Jag utbildade mig till adjunkt i matematik och fysik i Linköping, och jobbade nu sedan något år på en högstadieskola i Huskvarna. Ett krävande, men kul jobb. Under min studietid fanns inte mycket tid över för annat än just studier. Men nu hade jag fått lite stabilitet i min tillvaro.

Vändpunkten var något så odramatiskt som en film. Jag satte mig ned framför TV:n just när Shirley Maclaines film ut på yttersta grenen började. Jag visste inte någonting om filmen, och hade egentligen inte alls planerat att titta på den. Men jag blev som förhäxad. Med stora ögon satt jag och tittade på Shirley Maclaines självbiografiska film, som handlar om hennes gradvisa andliga uppvaknande. Det var ett av de få tillfällena i mitt liv, då jag liksom hörde en inre röst.

Nåja, kanske inte hörde en röst, nej det var mera som en bestämd känsla att detta var viktigt för mig, och att jag måste sitta kvar och titta på filmen.

Så jag satt kvar. Jag såg hur Shirley långsamt kom till insikt om att ingenting egentligen sker av en slump. Att alla händelser i vårt liv sker enligt en plan, och att det är meningen att vi ska lära oss något av dem.

Hon började intressera sig för reinkarnation, och besökte medier för att försöka veta mer om sina tidigare liv. Samtidigt fick hon lära sig att vi under vår jordiska levnad alltid har någon slags "andlig ledare" från den sk. andra sidan. De flesta människor märker ingenting av detta, men det var möjligt att förnimma dem bättre, om man medvetet försökte ta kontakt mad dessa "andeväsen".

I filmen kunde dessa medier dessutom avslöja detaljer i Shirleys liv som var helt privata, och som de omöjligt kunde känna till. Detta var ju en självbiografi. Hade hon verkligen varit med om detta? Eller hade hon förskönat historien lite? Jag hade vid den tiden inte själv träffat något medium, och visste inte vad jag skulle tro.

Nåväl, filmen fortsatte. den var lång och var delad i två avsnitt. Hela tiden satt jag som klistrad framför TV:n. Mot slutet av filmen gjorde Shirley en resa till Peru, där hon fick höra att man ofta såg UFO:s. Här lyckades hon också under en meditation lämna sin kropp och svävade upp, högt över jorden.

Om jag hade varit fascinerad av filmen tidigare, blev jag det ännu mer nu. Djupt inom mig kände jag att detta skulle jag också kunna lära mig. Jag visste inte hur, bara att jag på något sätt kunde det. Efter filmen kunde jag bara inte sluta tänka på vad jag hade sett. Den innehöll egentligen inte mycket nytt. Jag hade hört allt det där förut. Men jag hade aldrig sett det sammanfattat så här tidigare. Filmens ideer tilltalade mig, och trots att mitt logiska sinne inte alls godtog dem, satt de fast i mitt minne, och bearbetades succesivt.

En process hade startat i mitt inre. Man kan inte ändra sin verklighetsuppfattning från en dag till nästa. Men inne i mig hade tillräckligt mycket tvivel väckts för att jag började ifrågasätta saker på ett nytt sätt. Vem visste egentligen hur allting hängde ihop? Vetenskapsmännen? Prästerna? Kanske ett medium? Kanske inte någon av dem?

Mina studier i fysik hade lärt mig att förstå mycket. Men de fick mig också att inse naturvetenskapens begränsningar. Ta bara ett enkelt exempel: Om man kastar upp en sten så faller den ner igen. Det beror på gravitationen säger vi. Men vad är då gravitation för någonting? Det vet vi faktiskt inte! Visserligen formulerade redan Newton på 1700-talet de rörelselagar som gäller för gravitation, men vad det egentligen är har vi helt enkelt ingen aning om. (Den lite vidsynte vetenskapsmannen är dessutom den förste att erkänna dessa begränsningar hos vetenskapen.)

Inom den moderna fysiken tänker man sig idag att universum kanske består av betydligt fler dimensioner än de tre som vi människor kan uppfatta. Hur ser det då ut? Hur fungerar det? Ingen vet, vi kan bara gissa.

Albert Einstein visade i början av vårt århundrade att tiden inte alls är det konstanta flöde som man gärna vill tro. Tvärtom kan tidsflödet ändras, det kan gå fortare eller långsammare. Idag kan man men ytterst noggranna atomur visa att Einsteins teorier faktiskt stämmer.

Om man tittar på den moderna fysiken måste man konstatera att det som vi människor kallar verkligheten med all säkerhet är betydligt mer komplicerad än vad vi för tillfället kan förstå.

En intressant faktum är att många av de allra största tänkarna, till exempel Einstein, Bohr, Planck, Newton m.fl. var helt övertygade om att livet fortsatte efter döden, och att sk. "övernaturliga" fenomen existerade.

Nåväl, ytterligare ett år gick. Nu var jag redo för nästa steg. Vid några tillfällen hade jag försökt att lämna min kropp, som Shirley Maclaine hade gjort i filmen. Hon hade mediterat, så jag testade med olika avslappningsövningar.

Så småningom gav jag upp. Jag lämnade inte kroppen, jag fick inte ens uppleva något av de mystiska tillstånd, som jag hade hört var möjligt genom meditation. Jag kände helt enkelt ingenting.

Så kom den dagen då jag satt i bilen på väg till Köln, och Denny berättade om sin ut ur kroppenupplevelse. Wow! Om han kunde, så måste väl jag också kunna!

Jag måste erkänna, att om jag hade hört Denny berätta detta ett par år tidigare, är det inte säkert att jag hade tagit honom på fullt allvar. Kanske var det sant som Shirley Maclaine sade i sin film, att det finns en plan för allting, och att saker händer när de ska hända.

Ett par veckor senare kom tanken som en blixt från klar himmel. Det måste finnas en bok om sånt där! Varför hade jag inte tänkt på det förut? Jag skyndade mig till närmaste bokhandel och började leta.

Var hittar man den här sortens böcker? Jag försökte med hyllan för psykologi. Där fanns den. Exakt rätt bok. UT UR KROPPEN av Agneta Uppman. Fantastiskt! Jag köpte den direkt.

Det var på eftermiddagen den sjunde Februari. Så fort jag kom hem slog jag upp boken och började läsa. Jag ville få reda på så mycket som möjligt om det här. Men nu reste sig håret på mig!

Agneta Uppman berättade om hur hon hade lämnat sin kropp. Hon hade lärt sig att göra det via ett slags förlamningstillstånd, där hon inte kunde röra kroppen, men tanken var klar. HERREGUD! Detta kände ju jag igen!

Jag fortsatte att läsa. Innan Agneta började med sina ut ur kroppenupplevelser hade hon under många år hamnat i detta tillstånd då och då. Ibland hade hon sett hallucinationer, t.ex. människor som inte fanns.

Jag bara satt och stirrade på boken. Mina mardrömmar! Detta var ju mina mardrömmar! Jag hade haft möjligheten ända sedan jag var liten utan att veta om det.

Nästa natt lämnade jag min kropp för första gången.