KAPITEL 2: ÅTERBLICKAR

Alla har vi väl då och då funderat över sk. "övernaturliga" saker. Svårförklarade fenomen har alltid haft en förmåga att fascinera oss människor. Dessutom undrar väl alla någon gång över de stora livsfrågorna. Hur hänger allting ihop? Finns det någon mening med livet? Med vårt logiska intellekt försöker vi finna naturliga förklaringar på det som händer.

Jag har nog inte varit speciellt annorlunda på den punkten. När jag var liten hade jag den nyfikenhet som barn brukar ha, och funderade väl både över om det fanns UFO:n och spöken. Mina föräldrar var inte speciellt religiösa, och de hade en i första hand praktisk livssyn.

Ändå hände det vid något tillfälle att vi prövade på saker som anden i glaset eller gjorde tankeläsningsexperiment. En och annan spökhistoria fick jag också höra. Närmare något övernaturligt än så kom jag aldrig som liten. Så småningom blev jag äldre, gick i skolan och lärde mig att resonera praktiskt och förnuftigt. Gamla historier om övernaturliga ting gömdes undan i minnet som just historier, och inget annat. Att resultaten av våra tankeläsningsexperiment vid några tillfällen faktiskt var mycket svåra att förklara förnuftsmässigt valde jag också att bortse ifrån. Det var ändå isolerade ologiska händelser i en för övrigt logisk tillvaro.

Det enda som egentligen störde denna ordnade tillvaro inträffade någon gång vid tio - tolvårsåldern, jag minns inte riktigt när. När jag var ensam hemma i huset vi bodde i, hände det att dörrar öppnades, trots att jag just hade stängt och reglat dem. Jag såg aldrig när det hände, och trodde först att det var något fel på dörrarna. En dag gick emellertid en dörr upp två gånger på några minuter, trots att jag varje gång noggrant stängde och kände på regeln.

Hela tiden var jag i rummet, och dörren öppnade sig ljudlöst bakom min rygg. Den gången stod jag bara och gapande tittade på den öppna dörren, och tänkte för mig själv att detta kunde inte ha någon naturlig förklaring.

Efter den gången slutade dörrarna att öppnas. Det bör kanske tilläggas att dörren var en stor skåpdörr, och att det var helt omöjligt för någon människa att komma in i rummet och öppna dörren, utan att jag skulle ha märkt det.

Vid ungefär samma tid började jag också få mina mardrömmar. Alla barn har mardrömmar ibland, det hade jag också, med de här var annorlunda. De var så verkliga.

Jag glömmer aldrig den första gången det hände. Jag hade gått och lagt mig på kvällen, och höll just på att somna in. Plötsligt blev jag klarvaken. Jag låg på rygg, och kunde se sovrummet i ett gråaktigt sken. Allt såg ut som vanligt, golvet, väggarna, taket, skrivbordet vid sidan av sängen. Men i den öppna sovrumsdörren fick jag se något som gjorde mig vettskrämd. Där stod en stor man, och han hade inget huvud! Jag försökte skrika, men jag kunde inte. Inte heller kunde jag röra mig, hur jag än försökte. Efter kanske tio, femton sekunder i detta läge drabbades jag av total panik. Nu fungerade äntligen kroppen. Jag for upp och lyckades tända sänglampan, och skrek för full hals.

Mina föräldrar kom förstås inrusande och undrade vad som hade hänt. Jag berättade gråtande vilken hemsk mardröm jag hade haft. Aldrig tidigare hade jag varit med om något sådant. Det var så verkligt. Det kändes som om jag hade varit vaken hela tiden. Men det var jag ju inte. Det VAR en mardröm. Jag lugnade ner mig, och somnade så småningom.

Bara någon vecka senare hände det igen. Situationen var densamma, jag hade just lagt mig, och höll på att somna. Samma plötsliga uppvaknande, samma gråaktiga sken i sovrummet, som egentligen skulle vara nästan helt mörkt. Den här gången stod det en figur någon meter ifrån fotändan på sängen. Det var en man. Han var smal, och han såg inte alls trevlig ut. Ändå blev jag inte lika rädd som förra gången, jag kände ju igen fenomenet. Jag försökte hålla nerverna under kontroll och inte skrika. Då började figuren sakta glida mot mig.

Detta blev för mycket. Sakta och fumligt fösökte jag sträcka mig efter sänglampan. Det verkade som jag aldrig skulle lyckas tända den, och åter drabbades jag av panik. Jag skrek, kroppen fungerade igen, jag fick tag i sänglampan och lyckades tända. Rummet var som vanligt, figuren var borta, mardrömmen var över.

En sak stämde inte. När jag först började sträcka mig efter sänglampan var jag nästan framme vid den, men när kroppen började fungera på riktigt fick jag liksom börja om med detta igen.

Hur otrevlig denna andra mardröm än var så måste jag erkänna att den var mindre skrämmande än den första. Jag lyckades hålla paniken borta en stund i alla fall. Det här mönstret visade sig fortsätta vid nästa tillfälle. Det kom ett par veckor senare:

Allting var sig likt. Jag höll på att somna. Samma gråaktiga sken i sovrummet. Men den här gången gick en gammal gumma förbi den öppna sovrumsdörren, ute i hallen. Hon verkade inte på något sätt hotfull, och jag blev inte heller rädd. Jag låg bara lugnt kvar i sängen och iakttog det hela. Strax efteråt var alltihop över. Rummet hade sin vanliga något mörkare nyans, och jag somnade.

Vid det här laget hade jag kommit fram till att mina "drömmar" måste vara någon slags hallucinationsaktiga drömmar som man tydligen kunde ha just när man skulle till att somna. Min egen rädsla tycktes skapa de figurer jag såg, och i takt med att rädslan för att hamna i detta tillstånd försvann, blev figurerna också mindre obehagliga. Att jag tycktes vara den enda i familjen som råkade ut för detta hade jag ingen vettig förklaring till. Varken mina föräldrar eller min bror tycktes ha varit med om något liknande.

Nåväl, i forstättningen hade jag inga mardrömmar. Det underliga förlamningsfenomenet fortsatte att drabba mig lite då och då, men jag tyckte inte längre att det var lika obehagligt, och behöll det för mig själv.

Under min gymnasietid väcktes mitt intresse för segelflyg. Denna sport har alltsedan dess varit mitt stora intresse. Jag flög så ofta jag kunde, eller så mycket som jag hade råd med. Det var inte bara flygningen som lockade. jag insåg tidigt att man i en segelflygklubb kunde hitta intressanta människor att tala med. Hit drogs människor med funderingar kring livet, esteter, sökare. Men även människor med ett rent tekniskt intresse. Denna blandning av tänkande varelser verkade som en magnet på mig. Här fanns så mycket att hämta!

Det stod nu helt klart för mig att jag förutom mitt tekniskt naturvetenskapliga intresse också var en andligt sökande människa. Genom mina flygarvänner upptäckte jag den klassiska musiken, och Richard Bachs böcker.

Jag läste boken Måsen av Bach. Den handlar om fiskmåsen Jonathan Livingston seagull, som upptäcker att livet består av mer än att äta och sova. Först upptäcker han avancerad flygning, och utvecklar sin flygförmåga ända tills han blivit den skickligaste flygaren av alla måsar. Han vägrar emellertid att acceptera att detta skulle vara allt, det måste finnas en fortsättning, och han fortätter att utveckla sin förmåga inom alla områden. Allteftersom hans förståelse ökar, börjar han inse att det egentligen inte existerar några gränser. Utvecklingen är oändlig, det är bara man själv som sätter gränser. Han upptäcker att den vanliga fysiska världen inte är allt, utan att det finns parallella världar i andra dimensioner, och att man kan förflytta sig mellan dessa dimensioner.

På ett område kommer han emellertid till korta. Han inser att han inte kan förklara för flertalet av sina medmåsar vad han håller på med. Några av dem reagerar med avund och fruktan, och börjar hata honom. Andra dyrkar honom som en gud, eftersom han kan göra saker som de inte kan.

Jonathan försöker förklara för dem: "Jag är bara en mås som ni. Jag har hunnit lära mig mer, visst, men ni kan också lära er. Jag lär er gärna, om ni vill."

Men de andra måsarna kunde inte förstå: "Du är ju gud. Hur skulle vi kunna göra samma saker som du? Det är omöjligt."

Endast ett litet fåtal måsar förstod vad Jonathan försökte säga och sa till honom: "Vi vill också kunna göra som du. Vill du lära oss?"

Därmed var dessa måsar uteslutna ur måsflocken, som aldrig kunde acceptera att en mås avvek så mycket som Jonathan Livingston seagull gjorde.

En intressant bok, som väckte många frågor. Likheten med bibeln och Jesu liv var slående. Jag ställde mig frågan hur långt bokens principer kunde tillämpas i verkligheten. Att personlig utveckling är viktig var inte så svårt att svälja. Att jag sätter gränsen för min personliga utveckling själv, och att det står mig fritt att själv flytta denna gräns kunde jag också gå med på.

Sommaren -80 blev jag förunnad att vinna mitt första SM i segelflyg, och jag lyckades komma med i landslaget. Jag är helt säker på att mina funderingar kring hur man flyttar gränser hjälpte mig att lyckas nå dit.

När det gällde slutet av boken om måsen kunde jag emellertid inte se någon tillämpning i verkligheten. Jonathan kommer fram till att alla egenskaper kan utvecklas i det oändliga, och han lär sig att förflytta sig mellan olika dimensioner med olika världar.

Detta kunde jag inte betrakta som något annat än rena fantasier. Längre fram i mitt liv har jag fått anleding att ompröva denna inställning.