KAPITEL 12: BEKRÄFTELSER När jag hade haft mina UKU:er i ett par år, märkte jag att själva separationsprocessen hade förändrats en aning. Det verkade som om jag hade två astralkroppar, en tyngre och en lättare. Den tyngre astralkroppen verkade fäst nära den fysiska kroppen, och kunde bara röra sig några decimeter ut ifrån den, kanske en halvmeter. Jag separerade först ut i den tyngre astralkroppen, och därifrån vidare i den lättare. Först efter denna andra separation var jag helt fri från det fysiska. Att gå ner i tillståndet blev alltmer omärkligt. Ibland kunde jag ligga helt vaken, men avslappnad, sluta ögonen, och inom några sekunder lossna och glida ut i den tyngre astralkroppen. Genom att därifrån koncentrera mig på att åka framåt, bakåt, framåt igen kunde jag få astralkroppen att gunga i allt större gungningar. Efter några minuters gungande kunde jag så plötsligt lossna helt och hållet, och glida ut i den lättare astralkroppen. En tänkbar förklaring kan vara att mitt medvetande har fått allt lättare att ställa in sig på dessa högre frekvenser, och att jag genom att först höja frekvensen en bit kan gå ut i den tyngre astralkroppen. Efter ytterligare frekvenshöjning, vilket tar en stund, kan jag så gå ut i den lätta astralkroppen. Det är emellertid långt ifrån alltid jag kan göra detta. Mina UKU:er kom de första åren med ett genomsnitt av en gång var tolvte dag. På något sätt känner jag när det är dags. Jag kan inte riktigt säga hur, jag bara vet att "dörren" är öppen. Denna känsla kan komma på kvällen innan jag går och lägger mig, och senare på natten, eller på morgonen, brukar UKU:n komma. Jag har under många år haft en känsla av att mitt liv på något sätt varit utstakat, att allting jag gjort leder fram mot något slags mål. Egentligen har denna känsla funnits hos mig under större delen av mitt liv. Allting som händer tycks vara en utveckling, som med logiska steg leder vidare mot detta mål. De senaste åren, alltsedan jag såg Shirley Maclaines film och många pusselbitar tycktes trilla på plats, har allting liksom verkat gå mycket fortare. I februari –90 får jag en märklig dröm. Vid den här tiden betraktar jag fortfarande drömmar som någonting relativt ointressant, det är ju UKU:erna som är intressanta. Men den här drömmen var konstig, en klardröm: Jag ser en kvinnas ansikte. Hon har ljust hår, och ett behagligt och vackert utseende. Medan jag betraktar henne närmar hon sig långsamt, liksom en “inzoomning”. Jag är tillräckligt vaken för att veta att jag drömmer, och för att reflektera över att jag inte känner igen kvinnan, och aldrig har träffat henne. Ett par veckor senare ringer en av mina vänner i Blekinge till mig. Han har nyligen gift sig med en rysk kvinna och nu hade hennes väninna från Moskva kommit på besök. “Du måste komma ner och hälsa på”, säger han. “Du måste träffa min nya fru och hennes väninna.” “Visst”, svarar jag. Jag är ensam vid den här tiden och undrar om min kompis försöker koppla ihop mig med sin frus väninna. Samtidigt känner jag en energi i kroppen som jag inte hade känt förut och inte kan identifiera, en stark känsla av förväntan. Med mitt logiska jag resonerar jag bort det, och livet fortsätter som vanligt i ett par dagar. Så ringer vännen igen. “När kommer du? Du måste komma!” Jag har aldrig hört honom så påstridig. “Ok, jag kommer på fredag”, svarar jag för att göra honom glad, och nu kommer känslan tillbaka, och riktigt sköljer över mig. Vad är det här för någonting? Så kommer den stora dagen. Det tar drygt två timmar att köra bil från Jönköping till Blekinge. Redan när jag sätter mig i bilen är känslan där igen, men nu är den ännu starkare än förut. Jag kan tydligt känna närvaron av en annan människa, en människa som väntar på mig. Detta håller sedan i sig under hela bilresan, och när jag kliver in i min väns hus ser jag två kvinnor stå därinne. Jag har inte träffat någon av dem förut i detta livet. Ändå vet jag ögonblickligen vem som är vem, och går fram till Tanja, som är väninnan, och hälsar på henne. Det känns som att få återse en gammal vän, och efter att bara ha pratat med henne i några timmar verkar det som om jag har känt henne i många år. Tanja har senare berättat hur hon kände precis samma sak. Kärlek vid första ögonkastet är något man kan läsa om i en del böcker. Nu hade jag fått uppleva det i verkligheten. Jag älskade henne från det första ögonblicket jag såg henne. Det var först ett litet tag senare som det slog mig att det ju var Tanjas ansikte jag hade sett i drömmen några veckor tidigare! Vi gifte oss hösten –90, och har sedan dess blivit livskamrater, något som vi redan då kände att vi varit flera gånger tidigare, i tidigare liv. Nu ska jag gå tillbaka till mina UKU:er. Den första tiden koncentrerade jag mig mycket på att samla på mig intryck under en UKU, som senare kunde bekräftas på något sätt. Detta skulle ge mig den slutgiltiga, 100%-iga säkerheten på att jag verkligen varit utanför min kropp. Allt eftersom tiden gick, insåg jag svårigheten att separera de subjektiva inslag som kunde uppträda under en upplevelse med de fysiskt objektiva. Dessutom fanns problemet att jag allt oftare tycktes "byta frekvens", och hamna i en helt annan verklighet än den vanliga fysiska. I stället för ett enda solklart bevis, kom ett stort antal "indicium" som alla intygade fenomenets äkthet.
Så småningom slutade jag upp att intressera mig så mycket
för detta, jag för min egen del behövde inte längre
övertygas. UKU-fenomenet hade blivit en del av mitt liv, och det
fanns viktigare saker att göra i det utomkroppsliga tillståndet
än att jaga bevis för något, som jag redan var helt övertygad
om. Dessutom kunde jag ju alltid läsa Robert Monroes böcker.
Han hade gjort så många verifierbara observationer under sina
UKU:er, att en tiondel borde vara nog för att övertyga precis
vem som helst. Strax efteråt ringer telefonen, det är vännen som undrar om det var Monroe som hade varit och hälsat på: "Jag satt och läste, när jag fick se ett halvgenomskinligt ansikte komma ner mot mig ifrån taket. Jag blev rädd, för jag visste inte vad det var. Då jag tänkte att det kanske kunde vara du, som var utanför din kropp sa jag högt att du skulle försvinna härifrån, och inte skrämma mig så. I samma ögonblick försvann ansiktet bort igen. Var det du?"
Detta var den enda gången som någon människa hade lyckats
se Monroe under en UKU. Men vid ett annat tillfälle lyckades en annan
bekant, en kvinna, faktiskt känna honom.
Lite senare ringde Monroe till kvinnan. Lite försiktigt började
han fråga vad hon hade gjort vid den aktuella tidpunkten.
Däremot hade kvinnan inget som helst minne av det samtal, som Monroe
under sin UKU hade haft med henne. Kunde det vara så att Monroe
hade samtalat med en undermedveten del av sin väninna, eller var
hela samtalet en produkt av hans fantasi, den subjektiva delen av en UKU? Jag ska nu återge några upplevelser som jag själv haft. Dessa upplevelser kom alltså efter att jag hade slutat att försöka få mina upplevelser bekräftade på något sätt.
Kallinge 900806 kl.08.30 Ligger vaken, och tänker gå upp, när jag märker att jag kan gunga astralkroppen fram och tillbaka bara genom att sluta ögonen och slappna av. Jag öppnar och stänger ögonen flera gånger, och varje gång ögonen stängs kan jag nästan omedelbart börja gunga. Efter att ha ökat gungningarna når astralkroppen till slut sängkanten. Här lossnar jag helt, och faller mjukt ner på golvet. Jag går rakt igenom den stängda sovrumsdörren och vidare ut i köket, där mina föräldrar sitter. Synen är en aning dunkel, men annars bra. Jag ser mamma till vänster (på sin vanliga plats) och hon verkar göra något med brödet. Jag ser ett fat med skivat, upplagt bröd till höger om henne, på köksbordet. Till höger om detta ser jag pappa (på sin plats). Framför honom ser jag något, som liknar vita flagor eller bitar ligga på bordet. Han sitter och plockar med dessa och jag frågar honom vad han gör. "Rensar svank." Svank? Jag förstår inte svaret. Menar han svamp? De vita bitarna skulle faktiskt kunna vara bitar av svamp. Här slutade upplevelsen, och jag steg upp ur sängen. Ute i köket satt mamma och pappa på sina vanliga platser. Framför mamma såg jag brödfatet, med brödskivorna upplagda precis som jag hade sett dem. Pappa hade just ätit upp ett frukostägg, och framför honom fanns små smulor av äggskalet.
Pappa hade inte något som helst minne av att jag hade varit där
och talat med honom. Kan det vara så, att min fantasi försökte
skapa en trovärdig förklaring till de vita bitarna på
bordet, och att svamp var det bästa jag kunde komma på? Jag
hade varit hos mina föräldrar i några dagar, och detta
var första gången vi hade ägg till frukort. Kanske var
det därför mitt undermedvetna lyckades hitta en annan förklaring
till de vita bitarna.
Märker att jag kan börja gunga så fort jag sluter ögonen.
Efter någon minut separerar jag helt från det fysiska, och
glider ut genom fönstret. En viss, begränsad syn uppträder
här. Glider över gräsmattan, och känner gräset
med händerna. Jag fortsätter framåt, upp över häcken
på gränsen till grannens trädgård. Får helt
plötsligt helt kristallklar, färgrik syn av till synes "oriktigt"
slag. Synfältet är minst 180 grader, och skärpan är
så skarp att jag skulle kunna räkna varenda grässtrå
i gräsmattan, vilken för övrigt verkar hårt klippt.
Jag kan se hur häcken är ojämnt klippt, på ett ställe
blir den högre, men inte med en rak kant, utan häcken lutar
snett uppåt en liten bit. Efteråt gick jag ut i trädgården och tittade. Jag hade kommit till mina föräldrar sent föregående kväll, och visste ingeting om hur det såg ut där. Jodå, alla mina synintryck stämde. Häcken var klippt precis på det sätt som jag såg under min UKU.
Jönköping 910806 kl 08.00 Ligger och slumrar i sängen. Tanja är i badrummet. Upptäcker att jag kan gunga astralkroppen lite grand framåt och bakåt. Om jag liksom tar spjärn med benen kan jag pressa huvudet in i väggen bakom sängens huvudända. Efter några minuters experimenterande med detta lossnar jag så helt, och blir sittande vid sängkanten. Reser mig och går iväg, samtidigt som jag försöker se bättre. Jag får då en viss syn, men med begränsat synfält. Går ut i hallen, och vidare mot toalettdörren. Den är stängd, men jag glider lätt igenom den in till Tanja, som står där utan några kläder på sig. Jag tar tag om henne, hennes bara hud känns som vanligt. Hon reagerar emellertid inte ett dugg på min närvaro, istället börjar hon gå ut ur toletten, in i hallen. Eftersom jag håller om henne följer jag med, ivrigt försökande att kommunicera med henne. Här slutar upplevelsen, och jag är åter tillbaka i sängen. I nästa ögonblick kommer Tanja in i sovrummet ifrån hallen, utan några kläder på sig. Som så ofta den sista tiden känns en lätt klåda i benen efteråt.
Jönköping 911207 kl. 06.25 Vaknar till och upptäcker att jag kan gunga kroppen i längdled. Vaknar för mycket ibland, och fastnar helt i kroppen. Slappnar av, och lossnar direkt igen. Efter en stund släpper jag taget helt från det fysiska, och sätter mig upp. Går iväg över ett golv, medan jag koncentrerar mig på att få syn, och ser då golvet. Några meter ifrån mig, lutad mot ett fönster står Tanja. Hon står med ryggen emot mig, men jag vet ändå direkt att det är hon. Jag går fram till henne, och lägger armen om henne. Hon vänder sig mot mig och ser mig i ögonen. Hon ser ledsen ut. Du behöver inte komma till mig, säger hon, och jag drar mig lite förvirrad tillbaka. Slut på upplevelsen.
Kommentar: Tanja berättade på morgonen att hon hade haft en
dröm, där hon stod vid ett fönster och såg sina vänner
från Moskva gå förbi utanför.(hon kommer därifrån)
Hon längtade efter dem, och saknade sitt liv där. Då kom
jag fram till henne, men hon var ledsen, och ville inte att jag skulle
komma och störa henne just då. |