Sökande människor har ibland en underlig förmåga att hitta varandra. Mer än en gång har jag funderat över det faktum att de flesta av mina vänner regelbundet lämnar sina kroppar. Jag vet att majoriteten av människor inte gör detta, och jag lärde känna dessa vänner långt innan någon av oss hade haft en UKU. På något sätt lyckades vi hitta varandra ändå. Plötsligt, inom bara några veckor, började vi allihopa lämna våra kroppar, i de flesta fall utan vetskap om att de andra också gjorde det. Nåja, lika söker lika, heter det ju.

Redan strax innan jag började med mina UKU:er träffade jag, till synes av en slump, en annan sökande människa. Jag var i Kallinge och hälsade på mina föräldrar, när jag fick en impuls att försöka träffa en gammal skolkamrat. Han hade varit en mycket god vän under många år. Staffan, som vi kan kalla honom, bodde numera i Lund, och vi träffades inte speciellt ofta. Jag bestämde mig för att promenera över till hans föräldrars hus, och prata med dem.

Fadern är lärare, medan modern, Anna-Lena, är konstnär. Hon gör fantastiska skulpturer i lera. Ett typiskt intellektuellt hem, skulle man kanske kunna säga. Jag hade alltid trivts mycket bra i detta hus, det kändes harmoniskt och fint på något sätt. Kanske beror det på all vacker konst som fanns i huset, kanske beror det på människorna som bor där.

Hur som helst, jag träffade inte min gamla skolkamrat den här gången, han var inte där. Istället fick jag en lång pratstund med hans föräldrar. Anna-Lena var inte bara en andligt sökande människa, hon utstrålade dessutom ett lugn, en kunskap om livet som imponerade starkt på mig. Trots att jag hade känt henne i många år, så hade jag helt enkelt inte uppfattat detta tidigare!

Detta besök slutade med att jag gick därifrån med några böcker under armen. Det skulle komma att bli fler besök, men nu gick jag dit i första hand för att träffa Anna-Lena, och utbyta tankar med henne. Hon var en stor källa till inspiration, och oftast hade jag en eller två böcker med mig, när jag gick därifrån.

Drygt ett halvår efter jag hade börjat lämna kroppen, var jag åter på besök hos Anna-Lena. Vi satt och diskuterade ut ur kroppenfenomenet när Anna-Lena plötsligt kom med ett nytt förslag: "Skulle du inte vilja träffa ett medium?"

Om jag ville! Hon fortsatte: "Det finns en förening här i Ronneby som kallar sig Ljusets vänner. Det är en förening för sökare av olika slag. De anordnar träffar, kurser i färglära, meditation mm. Allt till överkomliga priser. Ibland bjuder de även in medier, som demonstrerar sina förmågor. Jag kan ringa och kolla när vi kan komma."

Så kom det sig att jag en månad senare, det var i Oktober-89, satte mig ner i en liten samlingslokal i Ronneby, för att bevittna mitt livs första seans. Anna-Lena hade förklarat lite innan vi gick dit.

"Det är viktigt att man inte väntar sig för mycket. det är inte alls säkert att mediet kommer att prata med dig. Hon talar med de personer som hon får signaler att hon ska tala med. Dessutom kan alltför starka förväntningar blockera energierna, så att inte ett eventuellt budskap kommer fram."

Men visst var jag ändå förväntansfull. Detta var ju någonting helt nytt för mig. Tänk om mediet skulle börja prata med mig. Vad skulle hon säga? Skulle det vara bra saker? Jag hoppades det.

Det satt ca. 25-30 personer i rummet. Stämningen var vänlig men dämpad. De flesta som satt där verkade ha varit med många gånger förut. Vacker musik hördes svagt från en liten bandspelare, som stod i hörnet. Ljuset var en aning dämpat, men det var inte alls mörkt. Längst fram i lokalen fanns en liten scen, och där brann två levande ljus. TV-filmernas skumma, mystiska seanser verkade mycket långt borta.

Mediet, en kvinna i femtioårsåldern satt på en stol längst fram. Jag vet inte riktigt hur jag hade väntat mig att ett medium skulle se ut, kanske trodde jag att det skulle synas på något sätt att hon var annorlunda, kanske att hon skulle verka lite excentrisk.

Hon såg inte ut på något speciellt sätt alls. Normalt hår, normala kläder, ändå fanns där någonting som var speciellt. Det var ögonen. Hennes blick var fast och klar, och den utstrålade en klokhet och intelligens långt över det normala. Om jag någon gång tänkt mig ett medium som en lite virrig, hispig typ, ungefär som i en Hollywoodfilm, så var det definitivt slut med det nu. Det här var precis tvärtom.

Så började seansen. Alla satt tysta, medan mediet gick in i trans. Jag lade märke till att bandspelaren hade slutat spela musik, och nu istället ställts på inspelning.

Plötsligt ryckte kvinnans kropp till lite grand, och hon reste sig upp. Med stark röst började hon tala till allihop. Eller rättare sagt, det var hennes andlige ledare som talade till oss genom henne.

Jag satt stilla och lyssnade. Hon (han) talade i allmänna ordalag om hur livet fungerade, både på jorden och i livet efter jordelivet. Hur det fanns liv på andra planeter osv. Jag funderade över hur hennes kropp hade ryckt till. Var det då som hennes ledare hade gått in i hennes kropp? Allt som jag hörde lät klokt och riktigt, men också väldigt allmänt. Kunde hon inte ha ett sånt här tal inövat, och bara låtsas gå i trans? Det borde inte vara speciellt svårt. Eller tänk om hon verkligen brukade gå i trans, men så en kväll lyckades hon inte. Skulle hon då kunna simulera alltihop, utan att någon märkte det?

Hon talade säkert 20-25 minuter. Sedan var hon färdig, och gick tillbaka till stolen och satte sig. Efter ett ögonblick ryckte hon till igen. Vad som än hade hänt, så verkade hon märbart tagen av det. Hon drack lite vatten och började så gå runt ibland alla som satt där. Det var nu den spännande biten började.

Om jag hade varit osäker, och en aning misstänksam tidigare, så försvann detta nu. Mediet talade med många människor, och beskrev saker ur deras liv som hon bara kunde känna till om hon var nära personlig vän med dem. Eftersom hon inte bodde i staden, utan bara hade rest hit för seansens skull verkade det lite otroligt att hon skulle kunna känna så många i lokalen så väl. Hon beskrev andevarelser som hon sade fanns i rummet, vilka jag inte på något sätt kunde se. Kunde detta verkligen vara riktigt? Ett samtal kunde till exempel gå till ungefär så här:

"Det står en kvinna bakom dig, jag tror att det är din mor. Har din mor gått över?" Den tilltalade kvinnan svarar ja.
"Hon håller en oval spegel framför sig för att du ska känna igen henne. den är så här stor (håller upp händerna) och har vackra utsirade blommor runt om i kanten. Känner du igen den?"
"Oh ja! min mor hade den, och jag fick den efter henne."

På detta sättet kunde en avliden person identifieras. Oftast hade de med någon sak som kunde hjälpa till, men mediet kunde också beskriva deras utseende, klädsel, och tala om privata detaljer som hade inträffat, medan den nu avlidne ännu var i livet. Ibland föjdes denna identifiering bara av en hälsning, men lika ofta kunde det dessutom komma allmänna råd, kanske om matvanor eller liknande.

Efter ytterligare någon timme var seansen slut. Mediet hade talat med ett tiotal personer, dvs. knappt hälften av de som satt där. Mig talade hon inte med, men jag var ändå tankfull och en smula omtumlad när jag gick därifrån.

Kvinnan hade imponerat på mig. Hela tiden hade hon agerat med stor säkerhet, och de meddelanden som hon överlämnade var nästan alla klara och tydliga. Det var oftast lätt att identifiera de andevarelser som hon sade sig se, och hon kunde dessutom berätta åtskilliga personliga detaljer om de människor som hon talade med.

Om hon hade fuskat, så måste hon ha känt alla de människor som hon talade med, och då skulle det ha varit världens jättebluff. Nej, så kunde det knappast ha varit, på något sätt måste denna människa kunna få fram information som vi andra inte kunde, men hur? Kunde hon verkligen se andevarelser, eller kunde hon på något sätt uppfatta människors tankar, medvetna såväl som omedvetna? I vilket fall som helst verkade det helt klart att hon hade någon sorts paranormal förmåga. Jag tyckte trots allt att det var synd att hon inte hade pratat med mig. Hade hon gjort det, med gott resultat, skulle jag varit 100% övertygad. Nåja, det skulle väl bli fler tillfällen.

Jag berättade om mediet för mina föräldrar. De blev mycket intresserade, och när jag vid nästa tillfälle åkte till Ronneby för att delta vid en seans, följde de med för att se vad det var för någonting. Den här gången var mediet en annan kvinna. De flesta medier tycks för övrigt vara kvinnor, men även manliga medier förekommer. Det hade gått några månader sedan sist, men allting var sig likt. Samma lokal, samma bandspelare, som spelade lite tyst i hörnet. Även många av människorna var desamma. Jag kunde dock se några nya ansikten.

Inte heller denna gång kom mediet fram till mig. Jag fick sitta där, och se hur hon gick från den ena till den andra. Hon verkade emellertid mycket duktig. Plötsligt gick hon fram till min mor.

"Det står två kvinnor bakom dig. Jag får en känsla av att det är din mor och din mormor. Har bägge gått över?"

"Ja, de har varit döda länge."

"Den som verkar vara din mor har glasögon och ljust hår, som sitter uppsatt i en knut på huvudet. Din mormor har samma frisyr, och hon har en svart klänning med hög krage på sig. Kan detta stämma?"

"Min mors utseende stämmer, men jag kan inte säga så mycket om min mormor. Hon dog när jag var ung, och om hennes kläder kan jag omöjligt säga någonting."

"Hon säger till mig att du har en tavla med henne på väggen i ditt hus, och där har hon dessa kläder. Jag får nu mycket starka bröstsmärtor från din mor. Hade hon ont i bröstet under slutet av sitt liv?"

"Ja, hon hade mycket ont i bröstet."

"Nu hälsar hon att hon inte behöver ha ont, allt är bra."

"Tack för hälsningen."

"Din mor säger att hon ofta brukar komma hem till dig och hälsa på, även om du inte kan se henne. Senast var bara för några dagar sedan, du stöpte ljus, och band röda rosetter runt dem. Din mor tyckte att det var fint."

Min mor var märkbart tagen av det hon hade fått höra, och när vi en stund senare gick ut därifrån, berättade hon för mig att hon faktiskt hade stöpt ljus två dagar tidigare. Detta var dessutom den enda gången i hennes liv, som hon hade knutit röda band runt ljusen efteråt.

En kommentar kan här kanske vara på sin plats. Varken jag eller mina föräldrar kände mediet på något sätt. Inte heller kände vi någon annan i lokalen. Vi kom helt utan förvarning, så ingen kunde på något sätt veta att vi skulle komma, eller vilka vi var.

Min mor visste att hon hade en tavla med sina morföräldrar upphängd på en vägg hemma i huset, men hon kunde inte komma ihåg vilka kläder mormodern hade. Så fort vi kom hem gick vi och tittade. Jodå, visst var det en svart klänning, och med en mycket hög krage.

Tiden gick, och lite då och då åkte jag till Ljusets vänner för att åter träffa ett medium. Varje gång fick jag bara sitta där och lyssna, utan att mediet kom fram till mig. Så småningom började jag tröttna, det var tydligen inte meningen att jag skulle få något meddelande. Nåväl, jag behövde ju egentligen inte övertygas om att det fanns en annan värld, jag kunde ju komma till den under mina ut ur kroppenfärder. Kanske var det så att jag måste hitta min egen väg här i livet, utan någon hjälp av ett medium.

Min far fick en gång en hälsning från sin avlidne far. Den kan vara värd att återge här:

"Jag ser ett hus. Det verkar vara ett sluttningshus. Bor ni i ett sådant?"
"Ja."
"Men vad håller ni på med hemma egentligen?"
"Jag förstår inte."
"Ni har ju rivit ner alla tavlorna! Det finns inga tavlor på väggarna."
"Jaså det. Jo, vi köpte en ny tavla i går, och när vi skulle hänga upp den så passade den inte någonstans. Därför tog vi ner alla tavlorna i vardagsrummet, och hängde upp dem igen på nya ställen."

Hälsningen från min farfar följde efter denna något ovanliga inledning. Naturligtvis kände inte heller vid detta tillfället mediet min far, eller någon annan i familjen. Inte heller hade hon någonsin varit i, eller ens sett huset mina föräldrar bodde i.