KAPITEL 10: KONTAKT

I Robert Monroes bok Journeys out of the body kunde jag läsa hur han ibland träffade på andra varelser i sitt utomkroppsliga tillstånd. Inte levande människor alltså, utan varelser från den sk. andra sidan.

Vid ett tillfälle hade han precis flyttat in i ett gammalt hus. Han fick snart sin första UKU där, och träffade då på en äldre dam, som gick omkring i huset och var orolig. "Ta inte bort målningarna", sa hon till Monroe. Han försäkrade att det hade han inte tänkt göra.

Han kunde egentligen inte höra henne tala, det var mer som om han förstod hennes tankar. En slags telepatisk överföring, lika bra som vanliga ord.

Monroe blev nyfiken på sin upplevelse, och började försiktigt fråga grannarna om vilka människor som tidigare hade bott i huset. En granne tog fram ett foto på den dam, som fram till sin död hade bott i huset, innan Monroe hade flyttat dit. Robert kände genast igen damen ifrån sin UKU.

Grannen kunde vidare berätta hur den gamla damen varit mycket bekymrad under slutet av sitt liv, hon var rädd att huset skulle förändras när hon försvann. Mest orolig var hon över målningarna, vilka hon ansåg mycket vackra.

En sådan här UKU ger naturligtvis upphov till frågor. Om själen överlever den fysiska döden, vart tar man vägen då? Borde man inte försvinna från den fysiska världen och hamna någon annanstans? Vad kunde det vara för mening med att dröja sig kvar i det hus man hade bott i medan man levde?

Var det kanske så att den gamla damens oro över sitt hus gjorde att hon dröjde sig kvar vid sin tidigare miljö, fastän hon inte hade där att göra?

Robert Monroe träffade också på andra varelser när han lämnade sin kropp. Efter några år lyckades han få kontakt med sin sk. andlige ledare, en varelse från den andra sidan med uppgiften att leda och hjälpa Monroe. Han hade hela samtal (tankeutbyte) med denna varelse, och fick bland annat reda på att han hade varit en munk under sitt föregående liv.

Efter lite forskning lyckades han hitta den plats där varelsen sagt att han hade bott, och så småningom fick han även veta att det faktiskt hade funnits ett kloster där vid den tid då han skulle ha levt sitt liv!

Det här med att det skulle finnas andliga ledare var nog en av de saker som jag hade svårast för att acceptera. Tanken att jag egentligen aldrig var ensam, utan liksom bevakad kändes inte raktigenom trevlig. Även om jag numera accepterade ut ur kroppenfenomenet som ett faktum, visste jag inte riktigt hur jag skulle ställa mig till detta.

Å andra sidan var jag tvungen att erkänna att alla de upplevelser som jag hade haft stämde bra överens med Monroes upplevelser i början. Han hade bara kommit så mycket längre.

Under mina första UKU:er kände jag mig alltid absolut ensam. Jag befann mig i en tyst värld, och det fanns ingenting som tydde på att det skulle finnas någon annan där. Jag måste nog erkänna att jag tyckte att det var bäst så, hade jag träffat på någon annan därute så skulle jag säkert ha blivit skrämd.

När jag för första gången upplevde att det fanns fler än jag i den icke-fysiska tillvaron, så kom det mycket försiktigt, liksom en antydan. Det kändes nästan som om det gjordes medvetet diskret, för att inte göra mig rädd.

Jönköping 890513 kl. 01.40 UKU nr. 9

Ligger på rygg i sängen, och vaknar av att jag befinner mig i tillståndet. Först kan jag röra astralarmarna fritt uppåt, medan resten av kroppen sitter fast. Efter en liten stund separerar jag helt från det fysiska, men efter bara några sekunder dras jag in i kroppen igen, och tillståndet tar slut.

Jag slappnar av, och efter några sekunder glider jag på nytt in i tillståndet, "dörren" till en annan dimension. Nu händer något mycket intressant. När jag ligger i sängen, med mina astrala armar svävande fritt uppåt, känner jag hur hur jag håller någonting i händerna, något som också tycks hålla i mig.

Vid ett ögonblick känner jag också hur någonting ringlar runt mitt vänstra ringfinger, som en tunn, mjuk tråd.

Så småningom separerar jag igen, och glider upp i stående. Börjar gå framåt, och får nu en viss syn, ungefär som när jag kröp in under sängen. Jag uppfattar klockradions röda sken under mig, när jag glider iväg mot fönstret.

Här börjar en period, när jag flygande studsar mellan väggarna i ett försök att komma ut ur sovrummet. Skymtar vid ett tillfälle sängen under mig, och trycker vid flera tillfällen in händerna i väggen, men kommer inte ut. Efter att ha hållit på så i ytterligare någon minut tar UKU:n slut.

Efteråt låg jag stilla i sängen och funderade. Vad var det jag hade hållit i händerna? Det kändes som någon annans händer. Hade det verkligen varit någon annan där, och vem var det i så fall? Och vad var det som hade ringlats runt mitt ringfinger? Det kunde jag inte ens gissa. När jag befann mig i mitt icke-fysiska tillstånd kände jag mig inte på hemmaplan, jag var på okänd mark, och vid ett möte med någon annan därute måste jag lita på att denne var vänligt sinnad. Lyckligtvis kändes det så, men säker kunde jag ju inte vara.

Vid mina fortsatta UKU:er var allting som vanligt igen, jag gled ensam ut på mina upptäcksfärder, och lärde mig sakta mer och mer. Under en ut ur kroppenupplevelse tog ett par händer tag om mina fotleder, och drog mig med mycket hög fart genom luften. Det var fascinerande, men jag kände mig samtidigt lite hjälplös. När jag började känna mig illa till mods, släppte händerna genast taget, och jag gled tillbaka till den fysiska kroppen.

Sommaren gick, och det dröjde ända till hösten innan jag skulle få mitt nästa möte med den okända varelse, som jag så småningom skulle definiera som min hjälpare, eller kanske min andlige ledare.

Jönköping 891029 kl. 03.00 UKU nr.25

Underlig UKU, efter att ha separerat glider jag sakta ut genom ett fönster, ut i en stadsmiljö som jag inte kan säga att jag har sett förut, men som ändå verkar helt bekant och logisk. Direkt efter jag kommit ut genom fönstret ser jag en katt promenera förbi under mig. Jag slår lite skämtsamt till katten lätt över ryggen, den jamar till och går vidare.

Det finns en liten gång utmed väggen utanför fönstret, med ett järnstaket. Jag tar tag i staketet, och drar mig fram utmed det tills jag kommer fram till ett tak gjort av korrugerad plåt. Det ser ut som ett cykelställ. Hela tiden har jag utmärkt syn, och alla föremål känns tydligt. Här släpper jag taget om staketet, glider upp över taket, och vidare upp allt högre över husen, tills jag når ca. hundra meters höjd. Funderar på att försöka åka till Måns, en arbetskompis, när jag för första gången inser att det inte är Jönköping jag har under mig. Allt har hela tiden känts så hemtamt och naturligt att jag inte för ett ögonblick tänkt på att detta inte är mitt normala hem.

Jag känner mig osäker, och i samma ögonblick kommer en arm upp mot min vänstra arm, och dess hand tar tag i min. Armen känns hårig, och jag tror att det är en mans hand. Här ber jag om hjälp, och håller (min hjälpare?) i handen medan jag lungt och stilla förs nedåt igen. Det känns precis som om någon kysser mig på ryggen, och jag är tillbaka med ett ryck i sängen.

Jag hade nu börjat lära mig en del om den varelse, som tycktes finnas därute. Det verkade vara en han, och han dök upp vid ett tillfälle då jag var förvirrad och inte visste vad jag skulle ta mig till. Ändå var uppdykandet mycket diskret, nästan försiktigt, liksom för att inte skrämmas. Min önskan att få komma tillbaka uppfylldes genast, och kyssen på ryggen kändes både kärleksfull och nästan skämtsam. Vem han än var, så litade jag på honom.

Det slog mig först efteråt att trots att jag hade haft en ypperlig syn under hela denna UKU, så hade jag inte sett den figur som dök upp vid min sida. Av någon underlig anledning så hade jag aldrig vänt på huvudet för att titta på honom. Det borde jag ju rent logiskt ha gjort, men logiken var tydligen annorlunda här. Tanken att försöka titta på min okände vän dök helt enkelt aldrig upp. Detta ångrade jag nu efteråt.

I fortsättningen fick jag kontakt med min vän, som jag numera helt enkelt kallade honom, endast vid enstaka tillfällen. Det kunde vara en hand, som diskret dök upp och tog tag i min, oftast när jag av någon anledning kände mig osäker. Jag såg honom emellertid aldrig, och och han var alltid tyst, någon kommunikation fanns inte. Däremot hade jag varenda gång en känsla av att han kunde läsa mina tankar. Detta förhållande skulle komma att ändras, här följer en UKU som jag hade ett helt år senare:

Jönköping 901112 kl. 02.20 UKU nr.54

Minns inte separationen riktigt, jag vaknade tydligen till utanför kroppen. Jag önskar mig iväg, och kommer till en plats som känns som Lisas lägenhet (underligt). Synen är av vanligt UKU-slag dvs begränsat synfält. Jag passar på att titta på mina armar och händer, de ser ut som vanligt, dvs gråa och halvgenomskinliga. Nu ser jag också på mina fötter och ben, jag har faktiskt byxor på mig!

Jag önskar mig nu istället till Tanja (min nyblivna fru, som just nu finns i Moskva). Detta hade jag bestämt innan jag gick och lade mig ikväll. Iväg igen, och seglar omkring en stund.

Nu har jag hamnat någon annanstans, och känner hur någon tar tag i min vänstra hand, medan någon (annan?) håller i min högra. Själv sitter jag liksom framåtböjd. Jag försöker fråga: "kan jag kommunicera med dig?" och svaret kommer som en svag viskning, men ändå klart och tydligt: "ja"
Jag känner mig aldeles mjuk i hjärnan, har svårt att tänka klart. Jag frågar: "Är det bra att jag är ute och far utanför kroppen så här?" och svaret kommer med samma svaga, viskande stämma: "Livet ska levas." Vad jag kan förstå menar han att meningen med det jordiska livet är att det ska levas just på jorden, inte i några andra dimensioner.

Jag försöker emellertid igen, tanken på att mina ut ur kroppenresor inte skulle vara bra har jag svårt att acceptera. Jag frågar: "Kan man inte tänka sig att jag ändå kan lära mig något av detta?" och får ett svar som jag har svårt att uppfatta, men det verkar som om min vän ändå håller med mig till viss del, och jag tycker dessutom att han verkar lite road av min påstridighet.

Min vän har en som jag uppfattar det hårig arm, och hans viskande röst låter som en mans röst. Jag känner mig nertyngd av något, och ihopklämd i magen, det är obekvämt. Jag undrar vad detta beror på, och vid tanken lättar trycket genast. Den viskande rösten blir allt svårare att urskilja, men jag uppfattar hur han säger att det är dags för mig att återvända. Därefter seglar jag iväg, och efter en kort stund är jag tillbaka i min fysiska kropp.

Jag låg kvar i sängen efteråt och tänkte, det gick inte att somna. Det som hade hänt hade gjort mig omskakad, fastän jag vid det här laget brukade ta en UKU som någonting ganska naturligt. Det som just hade hänt, hände det verkligen? Eller kunde min fantasi skapa en sådan här situation? Jag kunde känna honom, tala med honom, han var i högsta grad verklig under UKU:n.

Under hela mötet hade jag suttit på huk, framåtböjd, med huvudet nedåt. Liksom tidigare försökte jag aldrig lyfta på huvudet och titta på den som talade med mig. Vad berodde detta på? Tanken att göra så fanns bara inte i mitt huvud.
Under resten av natten sov jag nästan inte en blund, och jag måste konstatera att det som hände under denna UKU hade lyckats skaka om mitt allra innersta rejält. Jag hade faktiskt haft ett samtal med någon, som av allt att döma var min andlige ledare från den andra sidan.

I skrivande stund har jag haft ytterligare ett antal möten med min vän. Vid flera tillfällen har jag kunnat skymta honom som en skuggfigur, men några detaljer har jag ännu inte sett. Jag har inte kunnat föra några fler samtal, och jag tror att detta beror på min egen oförmåga att höra. Min vän håller ibland fram sitt huvud alldeles intill mitt, och jag har vid något tillfälle kunnat höra svaga viskningar, dock utan att urskilja orden, tyvärr.

Genom att jämföra mina UKU:er med de som Andreas har haft, så har jag kommit fram till att man kan ha olika typer av möten i det icke-fysiska tillståndet. Dels kan man få kontakt vid tillfällen då man är förvirrad och osäker, och det sker då alltid diskret, nästan försiktigt. Någon kommer för att hjälpa, och vill inte skrämmas. Denna någon tycks även kunna komma ibland, bara för att försöka få kontakt.

Vid andra tillfällen kan man emellertid få en betydligt mer omild behandling. Detta har hänt både mig och Andreas vid otaliga tillfällen. Detta kan inträffa om vi under en UKU sätter igång att experimentera med nya saker, som vi aldrig gjort förut, eller ibland när vi genom avslappningsövningar försöker forcera fram en UKU. Vad som då kan hända är helt enkelt att någon tar tag i oss, hårt och omilt, och slänger tillbaka oss i den fysiska kroppen igen.

Min tolkning av detta är att vi antagligen gett oss ut på otillåten mark, vi försöker göra saker som vi inte kan eller får, åtminstone inte än.