KAPITEL 1: FÖRSTA UPPLEVELSEN

Jag börjar min berättelse med att återge min allra första UKU. Den markerar egentligen inte början av den process, som jag tycks ha genomgått. Denna tycks snarare ha börjat betydligt tidigare, och frågan är om jag nu, när jag ser tillbaka, över huvud taget kan hitta någon början. Snarare tycks hela mitt liv vara en klart målinriktad utveckling, som med logiska steg leder framåt mot ett mål, vilket jag ännu inte kan se klart.
Nåväl, här följer min första UKU. Jag var inte alls oförberedd, tvärtom. Ändå blev jag totalt överrumplad av det som hände:

Jönköping 890208 kl. 02.15

Jag vaknade plötsligt till i sängen. Jag kunde inte se någonting, det var helt svart. Jag kände så väl igen det tillstånd jag befann mig i. Det var ett slags förlamningstillstånd, som jag hade varit i många gånger förut. Kroppen var liksom helt bortkopplad, jag kunde känna hur jag låg på rygg, men jag kunde inte röra mig. Däremot var det inget fel på tankeverksamheten, jag var totalt vaken. Hela tiden kunde jag känna hur någon slags stark energi tilltog och avtog genom kroppen. Tidigare hade jag mest upplevt detta tillstånd som obehagligt, men så fick jag läsa en bok, där det stod att man i detta tillstånd kunde lämna sin kropp, bara genom att önska sig det. Jag samlade mod under någon minut, därefter koncentrerade jag mig på att resa mig upp. Först hände ingenting, men plösligt kände jag hur först mitt huvud, och sedan hela kroppen liksom lossnade, och jag gled upp till stående helt utan motstånd.

Här fick jag helt plötsligt syn. Det var inte riktigt som att öppna ögonen, snarare som om synen helt enkelt slogs på. Känslan att liksom lossna och bara glida upp var totalt överrumplande, och när jag plötsligt fick se blev jag ännu mer tagen. Det var som att titta genom två smala rör, jag kunde bara se ett litet fält rakt fram, utanför var allt grått. Framför mig såg jag sovrumsfönstret, persiennerna var nedfällda. Med viss möda lyckades jag vända mig om, och titta ner mot sängen. Det var svårt att se någonting i mörkret, men jag kunde skymta täcket. Jag var fortfarande så överraskad av situationen att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra. Jag tog några steg mot dörren, när jag tänkte att om jag nu verkligen var utanför min kropp, så skulle jag kunna flyga. Eftersom jag inte var helt säker, släppte jag endast mycket försiktigt marken med fötterna.

Helt utan svårighet gled jag emellertid vidare mot dörren, några decimeter över golvet. Känslan var så märklig att den enda tanke jag nu kunde få fram var ett tyst "oooh" för mig själv. Här slutade plötsligt upplevelsen, och jag var tillbaka i sängen, på rygg precis som jag hade börjat.

Resten av natten kunde jag inte sova en blund, det var helt omöjligt efter den underliga upplevelse jag hade haft. Om och om igen tänkte jag igenom vad som hänt. Om detta var en dröm hade jag aldrig varit med om en sådan dröm förut. Det var inte handlingen som i första hand var underlig. Som jag tidigare nämnde hade jag just läst en bok om ut ur kroppenfenomenet, och visst skulle väl min fantasi kunna spela mig ett spratt. Nej, det var känslan som var underligast. Den totala, överväldigande känslan av absolut klarhet. Jag var ju vaken, helt klarvaken! Under hela tiden hade jag total kontroll över min tankeverksamhet, och när det tog slut kändes det inte alls som ett uppvaknande, bara som ett plötsligt byte av plats. När man vaknar efter en dröm vet man, om man är normalt funtad, att det var en dröm. På samma sätt vet man att man är vaken, när man är det. Men hur ska man förklara skillnaden mellan att vara vaken och att drömma? Är det att man i vaket tillstånd har total kontroll över sin vilja, att man uppfattar ett händelseförlopp i kronologisk ordning och att man klart och tydligt minns allt som hänt efteråt? I så fall var jag absolut vaken. Jag har aldrig tidigare haft en dröm där jag på minsta sätt trott att jag varit vaken. Jag har alltid i efterhand kunnat konstatera att det var en dröm. I detta fallet var det precis tvärtom. Hur jag än vände och vred på det, kunde jag bara konstatera att jag hela tiden var helt klarvaken. Kanske var det just detta som gjorde upplevelsen så oerhört märklig.

De följande dagarna hade jag vissa problem att koncentrera mig på jobbet. Hela tiden hade jag denna korta händelse i tankarna. Mitt logiska jag försökte hela tiden säga åt mig att ta det lugnt, men ändå svävade jag som på moln. På en enda nattlig minut hade jag ruskats om till den milda grad att jag kände hur jag såg på min omgivning på ett nytt sätt. Hela tiden gick jag bara omkring och kände mig oförklarligt glad. Så här i efterhand kan jag konstatera att min första, korta UKU gjorde ett oerhört starkt intryck på mig. Den var så stark, så olik allting annat.

En månad tidigare hade jag varit på väg till Köln i Tyskland för ett kort besök. Med mig i bilen fanns en god vän, Denny. Vi åkte på E-fyran genom Småland medan skymningen föll på, och skulle vara framme i Köln på morgonen dagen efter. När man sitter i en bil timme efter timme hinner man prata om både ditt och datt, och nu när det blivit mörkt ute, kom vi in på det övernaturliga. Vi var bägge mycket intresserade av ämnet, och Denny började berätta om en del märkliga saker som han hade varit med om.

Han hade vid upprepade tillfällen drömt sanndrömmar. Det kunde vara en kort sekvens, hur vardaglig som helst. I drömmen kunde t.ex. någon kompis komma och fråga efter något i en vardaglig situation. En helt vanlig dröm, om inte exakt samma situation sedan hände i verkligheten bara någon dag senare. Situationen spelades upp igen, precis som på film, och varje ord yttrades likadant som i drömmen.

Denny var inte alls förtjust i den här sortens drömmar. Han hade dem ganska ofta, och tyckte att det kändes lite kusligt när allting hände en gång till i verkligheten.

Själv hade jag vid den tiden aldrig haft någon sådan dröm. Däremot hade jag vid olika tillfällen träffat människor som drömde sanndrömmar. Vi diskuterade ämnet en stund. Om man kan drömma om det som ska hända, betyder det att allting är förutbestämt? Är vi bara marionetter, som spelar ett spel där handlingen redan är bestämd? Hemska tanke, vad skulle det då vara för mening med livet? Eller kunde man tänka sig att vissa saker var förutbestämda, men att vi kunde ändra handlingen lite grand i alla fall?

Så fortsatte diskussionen. Olika teorier provades, förkastades eller godtogs som tänkbara. Plötsligt berättade Denny hur han vid ett tillfälle hade lämnat sin kropp, och hur starkt denna händelse påverkat honom. Jag blev eld och lågor! Aldrig tidigare hade jag träffat en människa som varit med om detta. Hur var det, hur var det, berätta!

Jo, han hade varit på fest. Han hade druckit lite grand, just så mycket som behövs för att det ska kännas, men inte mer. Efter festen promenerade han hem. Det var mörkt, och han gick genom stan på trottoaren. Plötsligt gled han ut ur sin kropp, och kunde från sidan se på sig själv, medan han gick hemåt. Denny lade märke till att han nu blivit absolut nykter, och han kände sig närmast road av att titta på figuren vid sin sida, som spankulerade hemåt. En liten stund senare gled han in i sin kropp igen, och åter kände han av spriten som han hade druckit.

En sådan här berättelse skulle naturligtvis inte ha det minsta bevisvärde i rent vetenskaplig mening. Speciellt som personen ifråga ju faktiskt druckit sprit vid det aktuella tillfället. Ändå gjorde Dennys berättelse ett starkt intryck på mig. Jag kände honom väl, och visste att han hade en observationsförmåga och intelligens långt över det normala.

Tillbaka till min egen UKU igen. En av de första saker jag gjorde efter min nattliga "flygtur" var att ringa till just Denny, och berätta vad som hänt. Han hade ju varit med om det här själv, och han om någon kunde förstå hur det kändes. Jag förstod nu hur lyckligt lottad jag var. Att ha någon att tala med i en sådan här situation visade sig vara oerhört viktigt. Hela mitt inre var omskakat, och jag bara måste få berätta hur det kändes. Men hur ska man lägga fram en sådan här sak för den som aldrig har varit med om det själv? Jag skulle så småningom lära mig att detta var i det närmaste omöjligt.

Jag nämnde tidigare att jag just hade läst i en bok om ut ur kroppenupplevelser. En av de saker jag kunde läsa i denna bok var att om man har haft en UKU en gång, är chansen stor att man så småningom får vara med om det igen.

Detta gjorde mig mycket hoppfull. Jag ville jättegärna pröva igen. Varje gång jag gick till sängs på kvällen hoppades jag på att någon gång under natten åter slussas över till det märkliga förlamningstillstånd, där jag tycktes kunna lossna från mig själv. Hur lång tid skulle det ta? Enligt boken förstod jag att det kunde ta någon månad, kanske mer, kanske mindre. Det var individuellt. Kanske skulle det aldrig hända igen.

Det tog två dagar. Men den här gången blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Jönköping 890210 kl. 16.30

Dags igen! Efter två lugna nätter hamnar jag åter i tillståndet, efter att ha lagt mig och slumrat till lite på eftermiddagen. Denna gång koncentrerade jag mig inte alls på att komma dit, i motsats till tidigare nätter. Låg på magen, och kände tydligt vågorna av energi genom kroppen (mycket starka energier). Synfältet var denna gång brett i sidled, men smalt i höjdled. Såg tydligt min ena hand på sängen. Försökte rulla ut ur min kropp åt höger, men när jag rullade över sängkanten kände jag hur jag började falla, och blev rädd. Då rörde sig ena benet på min "vanliga" kropp, och jag föll omedelbart ur tillståndet. Kändes synd att det inte blev mer.

Nu hade jag lärt mig en del nya saker. Jag började förstå att min första UKU knappast skulle bli min sista, men jag insåg också att det gällde att ta väl vara på tillfällena, när dom gavs. Besvikelsen över att misslyckas den här gången var stor.