När det gäller människors uppfattning om s.k. ”överfysiska fenomen” kan man grovt dela in mänskligheten i tre olika kategorier; de som inte tror på överfysiska fenomen, de som tror, och de som själva har haft en ”andlig upplevelse”. Den sistnämnda gruppen har i allmänhet lämnat begreppen tro/inte tro, och bär i stället på en inre övertygelse, en visshet att det finns något mer än här och nu. 

Vilka är det då som tror, resp. inte tror? Först och främst får ju självklart varje person en världsuppfattning som motsvarar dels personens förmåga att förstå, och dels vilken information personen har fått till sig under sitt liv. Vi måste självklart acceptera det faktum att människor har olika förmåga att uppfatta verkligheten, precis som vi har olika anlag till allt annat. Därför kommer vi aldrig, och ska aldrig ha samma uppfattning om vår värld. Vad som då borde vara viktigt är att vi får en så korrekt bild av verkligheten som vi själva är i stånd att ta till oss. Men får alla det, genom vår uppfostran, skola mm? 

Har de människor, som valt att tro på Bibeln bokstav för bokstav, fått lära sig om kyrkomötet år 325 e.kr? Där stadfäste den romerske kejsaren Konstantin att den kristna religionen skulle bli Roms statsreligion. Tillsammans med några biskopar som inte kunde läsa, och en skriftlärd vid namn Eusebius bestämdes vilka skrifter som skulle ingå i Bibeln och vilka som inte skulle det. Vidare bestämdes här hur profeten Jesu skulle tolkas inom kyrkan. Var han Gud, var han Guds son eller var han en vanlig människa? Efter en stunds diskussion bestämdes att han var Gud, men han var också Guds son. 

Har de bokstavstroende hört talas om kyrkomötet år 533 e.kr, där kejsar Justinianus beslöt att det var dags att ta bort läran om reinkarnation ur den kristna kyrkan? Den dåvarande påven vägrade att delta på mötet, men reinkarnationläran blev bannlyst. Trots detta fortsatte stora grupper människor att hålla på de gamla lärorna, och de s.k. Katarerna hade många hundratal år senare kontroll över stora områden i sydeuropa. De trodde på reinkarnation, de var mycket fredliga och de åt inget kött. I Katarernas kultur uppmuntrades konst och poesi, kvinnorna var jämställda med männen. Så småningom blev de mördade eller förjagade till sista man av de kristna, en mörk del av vår historia. 

När jag gick i skolan fick jag aldrig höra talas om dessa händelser. Varför inte? Finns det någon annan orsak än den makt som kyrkan under lång tid har haft (och har) över människorna? Skulle bokstavstroende kristna behålla samma dogmatiska uppfattning om de i tidiga år fått kunskap om sådana här händelser? Jag tror inte det. 

En god vän till mig, som är religionslärare, visade mig en gång en text och bad mig säga vad det var för något. Jag hade inga som helst problem att känna igen bönen Fader vår, även om några av orden var annorlunda. "Texten finns på heiroglyfer i Egypten", sade min vän. "De är betydligt äldre än Nya Testamentet!"

De som i stället valt att bli rena materialister, och inte tro på någonting då? Varför har de gjort ett sådant val? I många fall är den direkta orsaken att de sett igenom kyrkornas fiktioner och dogmatism, och valt att vända dem ryggen. Skulle dessa människor ha fått en annan uppfattning om det hade givits ett alternativ? Vårt materialistiska samhälle har valt att helt avskaffa mystiken. Antingen blir man strikt materialist, det är helt ok, eller också går man in i en etablerad kyrka, det är också ok. Detta trots att kyrkan representerar en fundamentalt motsatt uppfattning än materialismen. 

Men om en människa börjar berätta om märkliga upplevelser som hon har haft, då kommer mystiken in i våra liv, och då blir den människan plötsligt farlig. En sådan människa blir än i dag motarbetad, både av kyrkan och av det materialistiska samhället. Hon ses som ett hot mot ordningen och kan till och med förlora sitt jobb. (Jag har sett exempel på detta.) 

Olika undersökningar visar att minst 10% av alla människor har haft någon form av andliga upplevelser. I dagens läge väljer nästan samtliga att hålla tyst om det, eller bara berätta för sina allra närmaste. Detta på grund av att vi har ett samhälle där sådana upplevelser inte accepteras. Hur vore det om vi hade haft en värld där en människa utan vidare skulle våga berätta om sina upplevelser? Skulle en människa, som nu är strikt materialist, kunna ha tänkt annorlunda om hon hört en stor del av sina medmänniskor berätta om olika mystiska upplevelser? Skulle hon ha tänkt annorlunda om hon hört talas om den mängd seriösa experiment om ”överfysiska fenomen” som utförts i laboratorier runt om i världen? Jag tror det. Och jag skulle kalla ett sådant öppet samhälle för en kultur. Det vill jag inte kalla dagens samhälle. 

Spelar det någon roll vad man tror då? Skulle vårt samhälle ha sett annorlunda ut om dessa tankar varit mer accepterade? Det finns faktiskt en intressant undersökning här, som visar hur människor förändrat sin personlighet efter att ha fått en ”nära dödenupplevelse”. De som före upplevelsen varit dogmatiskt bibeltroende förändrades oftast till att få en mer vidsynt och kärleksfull religiös inställning. De som tidigare var strikta materialister brukade få en allmän, ickekyrklig religiositet. Alla fick de en bestämd uppfattning att livet är viktigt, och att vi måste visa kärlek till våra medmänniskor. 

Man kan förstå varför sådana här tankar uppfattas som ett hot av vårt samhälle.

Vetenskap utan religion är handikappad

och religion utan vetenskap är blind

Albert Einstein