Om Livet

Det är ingen som helst tvekan om att vårt samhälle i dag är helt ur fas med människans inre väsen. Vad som egentligen är viktigt för att göra oss lyckliga, hela och tillfredsställda förträngs av en okänslig och oförstående samhällsapparat, medan sådant som inte har någon verklig betydelse för vår utveckling på ett djupare plan upphöjs tills att det blir nästan som en religion.

Folk springer omkring, stressade, stressade, och rädda, rädda. Rädda för att förlora sina jobb, rädda för att inte få löneförhöjning, rädda för att bli gamla och inte längre ha en vacker kropp, rädda för att dö. Eller också har de inget jobb, och blir stressade och rädda för det. Människor verkar endast eftersträva två saker, makt och pengar. Har man pengar kan man köpa prylar, kläder etc. som markerar inför andra att man har mer pengar än dem. Detta kan ibland få rent groteska former, större hus än grannen, fler cylindrar i bilmotorn osv. Penisförlängare, brukar jag kalla det.

På den andliga fronten råder det torka. Människor behöver andlighet för att få leva ett helt och rikt liv, och de behöver mystik. Men var hittar vi detta i dag? I skolan? Knappast! Kanske i kyrkan åtminstone? Nej, inte ens där! Utan mystik och andlighet blir livet litet och ynkligt, oavsett hur mycket makt eller pengar man har. Men de flesta inser inte detta, utan jagar vidare efter sina meningslösa statussymboler och med samma ihållande tomhet inombords. Den materiella illusionen håller många i sitt grepp.

För dem som sett igenom och bortom detta är det inte heller alltid så enkelt. Borde inte kyrkan kunna ta hand om andligt sökande människor? Varför är det så få som går den vägen? Kan det vara för att kyrkans företrädare verkar tycka att det är viktigare att slåss inbördes och bråka över att en av våra biskopar är kvinna, än att välkomna andligt sökande människor som har fått kontakt med en annan verklighet? Kan det ha något att göra med att många av våra präster ännu i dag anklagar dem som haft en andlig upplevelse för att ha kontakt med djävulen, och att sådana upplevelser bara kunde vara äkta förr, när Bibeln skrevs, och inte får lov att hända i dag? En människa som har mött en ljusvarelse, fylld av godhet och kärlek, kanske inte tycker att det är så trevligt att få höra att det var djävulen han mötte, av en präst som själv aldrig sett eller varit med om någonting liknande.

Detta har hänt mig, och gjort mig absolut övertygad om att kyrkan inte kan göra någonting för mig, åtminstone inte i sin nuvarande form. Kanske är det inte så konstigt att mystiska och destruktiva sekter frodas som aldrig förr, speciellt som antalet andliga upplevelser ökat lavinartat under de senaste åren? Vart ska folk ta vägen? Är det så här vi vill ha det?

Förr tänkte jag inte på hur rädda de flesta av oss faktiskt är. Men när jag fick mina första ut ur kroppenupplevelser hände något i mitt inre. Plötsligt såg jag hur rädda många var, rädda för att dö, rädda för att leva. Några stycken, ett litet fåtal, hade emellertid ett lugn i blicken, en inre säkerhet. Detta hade jag inte heller tänkt på förut. Varför hade jag aldrig sett det? Det visade sig att dessa personer nästan alltid hade haft någon sorts andlig upplevelse. Kanske var det en ut ur kroppenupplevelse (en UKU), men det kunde också vara något annat, t.ex. en nära dödenupplevelse eller ett möte med en ljusvarelse.

Nu förstod jag, verkligen förstod, att jag själv hade varit lika rädd tidigare. Men när jag för första gången separerade från min kropp släppte den rädslan. Tro nu inte att jag vill vara så förmäten och påstå att jag aldrig blir rädd längre, men en viss sorts rädsla försvann faktiskt, och då kunde jag helt plötsligt se den hos andra.

Nu förstod jag också, verkligen förstod, att om man är rädd för att dö så är man också rädd för att leva. Här finns ett direkt samband. Det är klart, att detta inte var något nytt. Jag hade säkert hört någon klok människa yttra detta långt tidigare. Förmodligen har du hört det likaså. Men det är en stor skillnad på att veta en sak och att förstå den. Nu förstod jag att det var så.

Ibland, i mina mörkare stunder, känner jag hur jag dras med i grottekvarnen. Samhällets krav trycker på från alla håll, och utan att märka det dras jag allt djupare ner i bekymmer på jobbet, funderingar kring min ekonomi mm. Men så plötsligt kommer eftertanken tillbaka igen. Vad är det som du håller på med egentligen? Gå ut en liten sväng i skogen i stället, ser du inte att solen skiner? Ta och meditera en stund i kväll. Sätt på en skiva med skön, rofylld musik. Det är i dessa stunder som jag kan känna hur horisonten vidgas, och att jag växer.

© Mats Olsson