Vi börjar berättelsen någon gång i Juli sommaren -92. Det är eftermiddag, och jag och min fru Tanja är på väg söderut med Pärlan genom Kalmarsund. Vi har passerat Kalmar, kryssar oss fram i drygt 10 sekundmeter genom en krabb sjö, och det är kallt. En helt normal dag alltså. Det är stormvarning utfärdat för nästa dag, ett lågtryck är på väg norrut från Polen, och vi har tänkt ta oss ner till Utklippan för att vänta ut ovädret där.

Att jag väljer att börja berättelsen här beror på att vi just har lyckats kryssa ifrån en betydligt större segelbåt, och eftersom detta inte händer alltför ofta är vi glada och nöjda med oss själva. Visst är hon fin, Pärlan! Ännu gladare blir jag dock ett par timmar senare, när den sjöbrisförstärkta sydvinden äntligen avtar och sjön lugnar ner sig. Skönare för magen, om inte annat.

Efter en fuktig och disig natt når vi Utklippans hamn tidigt nästa morgon. Fyrarna syntes inte i diset, och nu fick jag för första gången testa vår nyinköpta GPS på allvar. Om detta vill jag bara säga en enda sak: Ni som långseglar, köp en GPS om ni inte redan har en navigator!

Efter att ha förtöjt båten väl känns det skönt att krypa in i värmen och sova. Vi vet att vi ska bli kvar på denna lilla klippa i några dagar. Vi ska ha det lugnt och skönt, lyssna på skrikiga måsar och köpa rökt ål.

Blåsten kommer inte förrän sent på eftermiddagen, men nu drar det igång ordentligt. Förvridna cirrusmoln far fram över himlen, medan det tjuter i master och stag. Ett antal långseglare går omkring i den lilla hamnen och bekantar sig med varandra. Vi möter en man, som byggt sin segelbåt själv. Han har gjort den i aluminium, 14 meter lång. 11 år har det tagit, och 11000 h. Men vilken båt!

Den följande natten blåser det 20-25 m/s, definitivt inget för Pärlan (6,8m). Döm om vår förvåning när vi nästa morgon ser ytterligare en liten segelbåt i hamnen. Den har kommit in någon gång mellan sex och åtta på morgonen, en liten träbåt, ungefär lika stor som en folkbåt, med tysk flagg. Seglen är ihopslängda och tillfälligt säkrade på däck, och vi förstår att den säkert utmattade besättningen bara har lagt sig att sova, så fort de kommit in i hamn. Båten ligger dessutom på fel sida i hamnen, och trycks hårt in mot kajen. Den kaj de ligger vid är f.ö. avskild från den övriga hamnen, som en egen liten ö, bara några tiotal meter stor.

Efter lunch kommer så nästa överraskning. Ut ur båten krypen fem personer, en äldre man, ett yngre par och två små barn! Det här var inga tuffa vikingar, som med dödsförakt trotsat vädrets makter. Hur fick de över huvud taget plats i den lilla båten? En och annan kommentar om lämpligheten i att utsätta barn för sådana påfrestningar hörs i hamnen, och visst, de kunde ju ha gått under därute.

Det tar ytterligare en dag, innan tyskarna äntligen lyckas ta sig över till vår kajsida, och nu kan vi för första gången tala med dem. Tanja och jag frågar om de behöver något. Den äldre mannen håller fram en halvliters tom plastdunk.

Mannen ser lite skamsen ut när vi häller upp tio liter vatten åt honom, och vi bjuder honom in i Pärlan, som visst är liten, men wallasen är i gång, och där finns det mesta som ska finnas i en segelbåt. Mannen berättar att de varit på väg från Gotland i tre dygn. Att det var stormvarning hade de aldrig förstått. De hade ingen radio i båten

Så kom det sig att en glad man gick tillbaka till sina vänner för att festa på varmt kaffe, knäckebröd och kaviar. (De hade i alla fall lite konserver på sin båt.)

Nästa dag seglade de vidare söderut i 10-12 m/s. Vi kunde se den lilla träbåten guppa iväg i den fortfarande svåra sjön, beväpnad med vad som var kvar av kaviartuben, knäckebrödet och vattnet. De skulle till Rostok nu. Hoppas att det gick bra.