Vi befinner oss på Arboga flygfält, juni 1983. Solen skiner och himlen är blå. Det är morgon inför den sista tävlingsdagen på SM i segelflyg. Vi har haft en väldigt fin vecka med mycket flygning och ett omväxlande väder. Själv flyger jag den här gången en inlånad ”Hornet” och leder tävlingen i standardklassen.

 I dag är avgörandets dag. Endast 14 poäng bakom mig finns Börje Ericsson från Uppsala. 14 poäng, det är i stort sett ingenting, någon enstaka minut under en enda flygning. Vi är väl medvetna om situationen, både Börje och jag. Det gäller att komma före den andre i dag, inget annat är viktigt.

 Meteorologen lovar torrtermik, alltså inga cumulus att sikta på. Men termiken ska bli bra, och nå ända upp till 2000 m-nivån. Vi får en triangelbana på 340 km. Det verkar kunna bli en värdig avslutning på en bra tävlingsvecka.

Start från Arboga flygfält

 Väl uppe i luften kan jag konstatera att termiken är precis så bra som meteorologen lovat. Jag väntar inte särskilt länge, och bryr mig heller inte om vad de andra tävlande gör. Tävlingstaktik av typ rävspel brukar jag överlåta åt andra piloter. Jag flyger oftast min egen flygning. På radion hör jag att många redan startat, och går själv över startlinjen och tar nordlig kurs mot första brytpunkten, drygt 100 km bort.

Bara något tiotal sekunder efter startlinjepassagen hör jag hur Börje också passerar den. Han har legat och lurpassat på mig utan att jag ens sett honom. Jag förstår direkt att hans avsikt är att försöka stressa mig, för att få mig att flyga sämre. Nåja, jag ska inte låta mig påverkas av så enkla tricks, försöker jag intala mig själv. 

Så får jag se Börjes LS1:a komma glidande under mig. Han har högre fart än jag, men verkar trots detta glida bättre! Hur i hela friden kan han få ett sådant glid på sin LS1:a? Nu börjar jag ändå känna lite stress komma smygande. 

Plötsligt får Börje stig och svänger brant. Jag kommer in strax över honom, men blir nästan genast förbikurvad. Det är ytterst sällan någon lyckas kurva förbi mig, men här har jag inte en chans! ”Vad i h-e?” Nu svär jag högt för mig själv i cockpit, medan jag ser Börjes LS1:a försvinna uppåt och bli allt mindre däruppe. Just nu är Börje svensk mästare. 

”Lugna ner dig nu, Mats. Lugna ner dig.” Den mentala delen av mig vinner långsamt kontroll över den känslomässiga igen. ”Det finns inget du kan göra åt det här just nu. 34 mil är en lång väg, och vi har knappt börjat. Flyg din egen flygning nu, och strunta i Börje.” Jag bestämmer mig för att inte ens se vart han tar vägen, utan försöker välja en väg över så hög och torr terräng som möjligt.

 Jag får ett bra flyt. Med 160-170 km/h på rakkurs och 3-4 m/s stig varje gång jag kurvar tar jag mig upp till brytpunkten på någon timme. När jag närmar mig fotosektorn noterar jag att Börje inte rapporterat rundning av den på radion ännu. Jag har alltså tagit mig upp hit före honom, och det känns mycket bra! Jag tar mina bilder och rapporterar snabbt rundning av första. Jag vill att Börje ska höra det. Alltid kan det stressa upp honom något. Nu gäller det en SM-titel, och då bjuder ingen av oss på något längre.

 Börje rundar brytpunkten några minuter senare, men jag vet att jag har det psykologiska övertaget när jag nu ligger före honom i spåret, på sydvästlig kurs. Några mil längre fram börjar den sk. Sjumilaskogen, sydväst om Ludvika. Här finns absolut ingenting att landa på mer än några sjöar i skogen. Med torrtermik till över 2000 m ska det normalt inte vara några problem att passera den. 

Men nu träder lagen om allting jävlighet in! Här finns inget annat än sjunk, och jag ser höjdmätaren raskt vandra neråt. På 1000 m är det inte roligt längre. Terrängen ligger ett par hundra meter högre än Arboga här, så min verkliga höjd är inte mer än ca. 800 m. Äntligen ser jag ett flygplan kurva högt däruppe ett stycke framför mig. Vad jag inte vet just nu är att piloten är Ove Engström, som kommer att vinna den här dagen tack vare det fördelaktiga läge han nu skaffat sig.

 På 800 m indikerad höjd, ca. 600 m över marken får jag 1 m/s. Om jag tar höjd i 1 m/s när det finns 3-4 m/s innebär det att jag troligen förlorar SM-titeln. Men om jag inte svänger nu är risken uppenbar att jag tvingas landa i en sjö. Det vore katastrof! Det tar mig mindre än en sekund att bestämma mig för att svänga. 

Det tar tid, och när jag närmar mig 1400 m lämnar jag blåsan för att försöka hitta något bättre. Jag känner mig lite ledsen över att Börje nu troligvis ligger långt före mig i spåret, men samtidigt glad över att åtminstone vara kvar i luften. 10 km längre fram belönas jag med 2-3 m/s igen och tar mig snabbt upp till 2200 m. Nu kan jag lämna Sjumilaskogen bakom mig och närmar mig dessutom andra brytpunkten. 

Här dyker nästa problem upp. En cirrusskärm har drivit in från väster, och når nu ca. 20 km hitom brytpunkten. Cirrusskärmar brukar effektivt kunna ta död på all termik, och jag tar åter 2200 m just under framkanten på skärmen. Här gäller det att smyga in försiktigt, och ta höjd om det bjuds på några vettiga stig. 

Så, just vid fotosektorn, händer allt på en gång. Det börjar stiga med 2 m/s som en skänk från ovan, samtidigt som ett helt koppel med segelflygplan anländer på nästan samma höjd som jag. Och vem kommer där, om inte Börje! Han har tydligen också haft problem över skogarna efter Ludvika, och nu kommer det att bli ett race ända hem till mållinjen! 

Efter att ha tagit höjd glider vi alla österut mot solen igen, och mot Arboga. Cirrusskärmen har nått ännu längre österut nu, men efter 30 km når vi solen. Här finns emellertid ändå ingen termik, och vi får glida nästan 20 km till innan vi äntligen hittar 1 m/s. Det är inte mycket, men det börjar bli sent på dagen nu, och vi stiger tillsammans till 1200 m innan stiget slutar.

 Vi är en svärm på 8-10 segelflygplan, och ingen verkar vara intresserad av att försöka flyga på egen hand. Vädret är inte bra längre, och då kan det vara god taktik att vara många när man vill hitta termik. Här gäller det att komma hem, och vi anar nog alla att det är vi som kan göra det. De som är bakom oss lär få svårt att hinna hem i den snabbt avtagande termiken. 

Efter ytterligare ett par enmetersblåsor befinner vi oss 40 km från Arboga, där vi får 1200 m igen. En hemgång utan marginal är möjlig nu, om vi slipper alltför mycket sjunk. Alla i gruppen verkar ana att det nog inte blir mer stig, och med fart för bästa glidtal smyger vi hemåt. Nu gäller det att nå flygfältet! 

Det blir inga fler stig, men när vi har 10 km kvar till fältet ser jag Börje, som nu befinner sig några tiotal meter högre än jag, höja farten för att nå mållinjen några sekunder tidigare. Trots att jag egentligen inte har marginal för det, sänker jag också nosen på min Hornet. Jag vill inte bjuda Börje på en enda sekund mer än nödvändigt. Jag planar ut lite när jag passerar några industrier med höga skorstenar utanför Arboga, och följer sedan terrängen de sista kilometrarna fram till flygfältet. Glider in över landningsbanan med några meters höjd och fäller ut ställ och broms just som jag passerar mållinjen. Sexa för dagen, slagen med några sekunder av Börje på femte plats. 

Landning efter mållinjepassage

Vi är bägge osäkra på vem av oss som egentligen fått SM-titeln. Jag gratulerar Börje, och han gratulerar mig. När så resultatlistan kommer så visar det sig att Börje bara fick två poäng mer än jag den här dagen. Jag vinner tävlingen med 12 poängs marginal, kanske den minsta som någon någonsin vunnit ett SM med. Det känns som oavgjort, efter en hel veckas flygningar, men tävling är tävling, och jag har den lilla marginal som gör att jag ännu en gång kan kalla mig svensk mästare. Smaskens!

© Mats Olsson